Diktatorns blodiga kropp

För ett antal veckor sedan, när jag tillsammans med resten av världen fick se bilderna där den tillfångatagna Muammar Gaddafis ansikte närmast liknade en råbiff, greps jag först av samma explosiva glädje och hämndlust som människorna som omringade honom.:

”På honom bara, gör processen kort, ge igen för 42 vidriga år.” (Såg ni ögonen på den unga rebellsoldaten som skrek ”Muammar, din hund!”? Han var, som man säger på engelska, in an altered state, utom sig själv.)

Men mycket snabbt, efter bara några sekunders tittande, ertappade jag mig själv med att känna en intensiv rädsla i stället. Varför?

En enkel förklaring är förstås vår samtids – med ett slarvigt begrepp som jag, utan att vara särskilt historiskt kunnig, alltid misstänkt att gör medeltiden orättvisa – medeltida karaktär.

Kanske borde jag snarare jämföra med 1500-talet? I början av år 2007 spreds icke-auktoriserade bilder, tagna med mobiltelefon, från Saddam Husseins avrättning samtidigt som svensk och finsk teve visade en påkostad brittisk dramaserie om Elisabet den förstas regeringstid. Jag skrev då i en kolumn att skillnaden mellan epokerna ofta är mindre än vi tror. Förr var offentliga avrättningar ett folknöje som man gick man ur huse för.

Århundraden senare, när fotojournalistiken fick sitt genombrott, flyttade våldet in på tidningssidorna. Efter ytterligare några årtionden kom avrättningarna in i våra vardagsrum via teven (tänk Vietnam). Och nu kan man se mobilfilmade diktatorer och icke-diktatorer dö nästan i realtid, varpå man kan twittra 140 tecken om det inträffade.

Själva avrättningsprocessen är evigt mänsklig, liksom våra sammansatta känslor av skräck, lust och avsky inför den. Och vi lever i en tid som tagit Hammurabis lag om öga för öga i bruk igen.

2000-talets in your face-attityd till snart sagt allting öppnar också intressanta perspektiv på 1900-talet. 1900-talsmänniskan levde – fram till år 1989 – i en värld där diktatorerna och folkmördarna ofta fick härska och göra onda gärningar ända tills de dog en naturlig död, som Stalin eller Mao Zedong. Och om inte, så hann de kanske dö för egen hand under säregna omständigheter, som Hitler. Det hände till och med att deras lik balsamerades, och så skulle folk defilera förbi och beundra dem också efter deras död.

Sedan en tid tillbaka har vi eruptioner (Europa 1989, Nordafrika 2011) där tyrannerna ibland får betala för sina gärningar omedelbart. Bilderna av Nicolae och Elena Ceausescus lik – de stirrande ögonen! – annandag jul 1989 var det första exemplet på detta. Vi som levde då var verkligen inte vana vid att se sådant.

Men borde det inte, för den i internationell juridik och de mänskliga rättigheternas små nyanser ändå ganska obevandrade normalmedborgaren, kännas som en entydigt god sak detta, att folkförtryckare och –mördare får sitt straff snabbt och skoningslöst? Vadan rädslan, varifrån kan den tänkas komma?

En enkel förklaring är förstås att jag inte bara identifierar mig med det förtryckta och rasande libyska folket, utan också med Gaddafi. Och det måste i så fall betyda att jag har något slags grundläggande, kanske intuitiv insikt om min egen ondska. En vanlig mänsklig mekanism är ju att vi förlägger ondskan utanför oss själva så att vi på ett entydigt och ”rent” sätt ska få heja på de goda.

Muammar Gaddafi var ju, som diktatorer plägar vara, en ond man, och om jag i ett förbiilande ögonblick identifierar mig med honom i dödsskräckens stund så måste det innebära att jag inser min egen potential för ondska. Eller till och med inser att det kan finnas människor som skulle vilja se mig omringad och ihjälskjuten på fläcken.

En annan förklaring handlar just om skillnaderna mellan 1900-tal och 2000-tal. Kan det vara så, att det fanns en paradoxal – givetvis också bedräglig och falsk – trygghet i somliga av det senare 1900-talets grymma och låsta positioner, till exempel i de globala maktmönster som bildade ramen för det kalla kriget?

De sovjetmedborgare som defilerade förbi Lenins balsamerade kropp kände garanterat inte samma sak som de libyer som i oktober 2011 stod och tittade på Gaddafis kropp i kylhuset i Misrata. Det kalla krigets människor var snärjda i en grå och tryckande, orwellsk insikt om att maktpyramidens allra översta topp alltid var oberörbar, dit upp nådde inte rättvisans hårda hand. Det var en dyster insikt, men samtidigt öppnade den kanske för en paradoxal möjlighet till exil i det egna innersta. ”De där uppe gör ändå precis vad de vill, låt oss försöka gömma oss för dem och göra vår egen grej.”

2000-talet, däremot, berättar ofta för oss att allt är möjligt, att precis vad som helst kan hända. Förstår man på djupet vad detta betyder, så tvingas man också inse att man bär fullt ansvar för sitt eget liv. När folket jagar diktatorerna på flykten och till och med dödar dem, då kan ingen längre gömma sig bakom trötta klagomål om att ”de där uppe gör ändå som de vill”.

Kanske är det just det som skrämmer under dessa förbiilande sekunder framför teven? Att det egentligen inte finns några skäl till varför jag inte kunde vara med i folkhopen som lynchar. Eller varför jag inte kunde vara diktatorn som blir lynchad. Vi har verkligen det där fria valet som det alltid talats om. Och det är, när allt kommer omkring, en väldig och också förpliktigande sak.

Just detta, att nästan inget längre verkar omöjligt, öppnar naturligtvis för vidare tankegångar kring andra av vår tids fenomen. Hur ska vi till exempel förhålla oss till människor av diverse åsiktsschatteringar som kräver ytterligare yttrandefrihet i länder där yttrandefriheten redan finns? Ska vi tro på att de bara vill yttra sig lite mer och i ännu lite hårdare ordalag, eller ska vi misstänka att de – efter att ha yttrat sig så hårt som det bara är möjligt – småningom kommer att bilda stormtrupper och gå ut på gatorna och uttrycka sig mer fysiskt, som nationalsocialisterna i 1930-talets Tyskland?

Eller en helt annan tankegång, apropå finanskriser. Kan det en dag gå så, att kravet på snabb och hård rättvisa plötsligt utvidgas till att gälla också andra finansiella aktörer än bara berniemadoffar och diktatorer som smugglat ut nationalegendom till privata konton i Schweiz och annorstädes? Kommer vi en dag att finna gemensamma normer för att bestraffa sådan verksamhet som bevisligen gör världen och mänskligheten skada, och kommer vi då att vara intelligenta nog för att skapa dessa normer på ett så välbalanserat sätt att de fungerar över kulturgränserna?

Kjell Westö

Skribenten är författare, i år aktuell med samlingsvolymen Sprickor. Valda texter 1986–2011 och Kasari (tills. med fotografen Sari Poijärvi).