De stora idéernas kvinna

Irina Kerutjenko tittar på bilderna på sig själv, skrattar och säger något på ryska som varken jag eller fotografen förstår. Terrible, upprepar hon på engelska och skrattar igen hjärtligt.

Den ryska regissören är anspråkslös. Hon vill inte ens kalla sig regissör trots att hon i år nominerades för den prestigefyllda Gyllene masken. Nomineringen för det ryska teaterpriset kom passande nog för det senaste regiarbetet, föreställningen Den anspråkslösa.

Men Kerutjenko är också en vän av ironi – något som uppmaningen att jag inte ska ställa intellektuella frågor vittnar om. Regissören vet nämligen inget bättre än djuplodande tankar och idéer.

Vi träffas i ett novembergrått Helsingfors i samband med teaterfestivalen ”Stage – Teater från Ryssland” som ordnas av Kulturfabriken Korjaamo och Alexandersteatern. Under teaterfestivalen visas Kerutjenkos uppsättning av Dostojevskijs Den anspråkslösa. Novellen som på svenska ibland också bär titeln Den milda handlar om en pantlånare och hans fru.

– Den handlar om kärlek, bara om kärlek. Om hur människor älskar varandra och ändå inte hör varandra.

Kerutjenko uppskattar de religiösa dragen hos Dostojevskij och de starka känslorna som texten speglar.

– Scenerna är som attacker, epileptiska attacker. De är som vulkanutbrott och efter dem finns bara aska och tomhet.

Föreställningen har gått på anrika MTYuz-teatern (Den nya generationens teater i Moskva) och föddes på initiativ av Kerutjenkos lärare, regissören Kama Ginkas.

– Vi var hemma hos honom och han pekade på sin bokhylla och sa: ”Hördu, du borde regissera Dostojevskij!” Alla som känner Kama Ginkas och hans karisma vet att det är omöjligt att neka honom något.

Kama Ginkas är internationellt känd för sina visuellt betonade uppsättningar av Tjechov. Regissören har också undervisat vid teaterhögskolan i Helsingfors och gjort uppsättningar som Vaktmästare Nikitas teater och Brott och straff på Lilla Tea­tern. För Kerutjenko har han betytt mycket.

– Under studietiden levde vi helt under hans makt. Han gjorde mig till en konstnär. Han är en fantastisk lärare eftersom han inte styr utan hittar ens individuella begåvning.

Spirituella kvinnor

Kerutjenko är den enda kvinnan bland de inbjudna regissörerna under festivalen. Den manliga dominansen inom regissörskåren är obestridlig men Kerutjenko tycker inte att det är ett problem.

– Situationen i Ryssland är inte svårare än på annat håll, säger hon.

Hon tycker ändå att skillnaden mellan manliga och kvinnliga regissörer är stor.

– Teater handlar om själen, teatern är själsvetenskap. Män gör hårdare teater. Jag tror att teater och konsten överlag lämpar sig bättre för kvinnor. Konsten fungerar via själen.

Youtube-klipp ur Den anspråkslösa avslöjar ett ytterst traditionellt scenspråk. Själv berättar hon att fokus ligger på text och metaforer.

– Texten är huvudsaken. Idéerna i texten öppnas genom teaterns medel. Hos de riktigt stora författarna kan man hitta vad som helst. När jag börjar arbeta med en text slocknar orden och textens ande, något som är starkare än orden, uppenbarar sig.

Kerutjenko gillar klassikerna och hennes nästa projekt blir troligen Ivan Bunins novell Solsting. Också slutarbetet från i fjol var en klassiker, nämligen Ibsens Hedda Gabler.

– Jag älskar Ibsen och hans höga tankar! Han flyger så högt och dyker så djupt.

Vid sidan av de stora teatrarna och deras uppsättningar av Tjechov och Gogol har den så kallade New Drama-rörelsen vuxit fram i Moskva där unga regissörer sätter upp nyskriven dramatik på mindre scener. Med ett vardagsspråk skildras samtiden, samhället och tabubelagda teman som prostitution, missbruk och homosexualitet. Den här trenden tilltalar däremot inte Kerutjenko.

– Jag tycker det är rena rama struntet. Inom New Drama finns inte en enda vettig idé. Jag skulle aldrig kunna göra sådan teater.