Descartes dansar i underkläder

Klädd bara i kalsongerna står dansaren och koreografen Veli Lehtovaara på scenen i den stora kala salen i Kabelfabriken. I handen håller han Descartes-masken som nyss dolde hans ansikte.

– Är det här bara konstigt, frågar han.

Det blir många frågor när Lehtovaara tillsammans med fem kollegor repeterar föreställningen Doubt in Frame/Queen of Sweden Killed Descartes. Som titeln antyder står tvivlet i fokus.

– Vi har undersökt hur man kan använda tvivel som utgångspunkt för ett dansverk. Descartes kallas ofta den moderna filosofins fader, delvis för att han utvecklade tvivlet som vetenskaplig metod. Vi för hans tvivel till nutiden. Skalan förändras men tvivlet är detsamma.

I den egensinniga föreställningen som blandar dans, performans, musik och video rör vi oss tidsmässigt mellan nutid och barock. Scenen klädd i röd satäng vittnar om den italienska sextonhundratalsteaterns närvaro.

På en björnpäls står dansaren Andrius Katinas på alla fyra och spelar keyboard med dansaren Maria Saivosalmi på ryggen. Med mikrofonen tätt intill munnen viskar hon fram låttexten i ett av paradnumren.

– Come to me dear René. Teach me how to cogito ...

Det är den svenska drottningen Kristina som kallar på filosofen René Descartes. Föreställningen kretsar kring deras möte som kom att bli fatalt för den moderna filosofins fader. Fransmannen klarade inte av tillvaron i det fuktiga slottet och han dog i sviterna av en förkylning i Stockholm år 1650.

– Vanligen jobbade Descartes bara två timmar om morgonen, resten av dagen använde han till avslappning. Men hos Kristina måste han vakna klockan fem på morgonen och genast sätta i gång med att undervisa henne, säger Saivosalmi.

– Vi har fritt tolkat historien, vårt sätt är mer poetiskt än föreläsande, säger Lehtovaara.

Dans i november

Föreställningen Doubt in Frame/Queen of Sweden Killed Descartes är det inhemska bidraget i festivalen Liikkeellä marraskuussa (På gång i november) som tillägnas nutidsdansen. Festivalen som samlar gästspel från när och fjärran firar i år sitt 25-årsjubileum. I tiden var festivalen det enda fönstret ut mot det internationella dansfältet.

– Från och med 2000-talet har situationen förändrats eftersom internet gör det lättare för en att följa med vad som händer internationellt. Men festivalen ger en möjlighet att uppleva verken live. Den ger impulser och reflektioner som påverkar det status quo som råder på dansfältet i Finland, säger Ari Tenhula, professor i nutidsdans vid Teaterhögskolan.

Han ansvarar för festivalens konstnärliga linje tillsammans med Mikael Aaltonen, producent på museet för nutidskonst Kiasma.

– Att leva i Finland är något helt annat än att bo i Centraleuropa, där utbudet av nutidsdans är stort. Rent geografiskt har festivalen därför en stor betydelse för oss, säger Aaltonen.

Målgruppen är unga akademiker från huvudstadsregionen, vilket enligt de konstnärliga ledarna innebär en frihet i planeringen. Man kan bjuda på vågade verk och utmana sin publik.

– Det skulle vara lätt att hämta hit bra verk som lyder under redan existerande estetiska kriterier. Men personligen tycker jag att det behövs djärvare koncept för att konsten ska utvecklas och publikens upplevelse vidgas.

En röd tråd i programmet är en uppgörelse med historien. Pierre Droulers De l'air et du vent bygger på ett verk från 1996 och Anne Collods Parades & changes replay in expansion 2011 tar avstamp i Anna Halprins legendariska verk Parades & Changes från 1965.

– Det är lite symptomatiskt för tiden, stora mästare som Merce Cunningham har dött och den nya generationen omprövar sin relation till historien. Det behövs ibland en liten titt bakåt för att man ska kunna gå vidare, säger Aaltonen.

Alla ska med

På Kabelfabriken är det dags att repetera nästa sekvens. Regissören Dasha Mazurka lyser däremot med sin frånvaro. I programbladet kan man läsa att hon är en polsk koreograf som efter femton år av tystnad på dansfronten nu gör sin comeback. Hennes roll kommer att tydliggöras under själva performansen lovar ensemblen.

Att det är fråga om ett jämlikt samarbete mellan självständiga konstnärer är gruppen tydlig med.

– Alla beslut tas i gruppen. Det är långsamt men samtidigt fruktbart för idéer. Vi går emot den vedertagna modellen med en ledare, säger Lehtovaara.
Fler överraskningar utlovas. Föreställningen tar inte slut vid applåderna utan  fortsätter på sätt och vis på nätet. Lehtovaara förklarar att man undersöker möjligheten att använda en öppen källkod i dansen. I praktiken innebär det att allt material - koreografi, noter, video och musik - finns tillgängligt på webbplatsen dashamazurka.net.

– Vi vill inte dölja arbetet bakom föreställningen. Vi vill granskas och på så sätt också utvecklas, säger Saivosalmi.

Ensemblen hoppas att själva upplevelsen fördjupas genom att publiken fritt kan nyttja materialet.

– Det handlar om att artikulera den egna arbetsprocessen. Vi öppnar upp verket på olika nivåer. Både för vanlig publik och för konstutövare som kan ta del av den mer specifika informationen, säger Lehtovaara.