Michael Monroes liv mellan pärmar

Finlands riktiga rock-kungligheter är ytterst få, och en av de första och största fyller snart femtio. För att fira bemärkelsedagen har Michael Monroe låtit journalisten Ari Väntänen skriva biografin över sitt liv, nu för första gången med alla avslöjanden om drogmissbruk och dödsfall som kantat rockarens liv. 

När Michael –han gillar inte att kallas Mike längre, det var en Hanoi Rocks-grej – stegar in på Bar Loose för pressträffen på torsdag eftermiddag, vittrar fotograferna karisma som en gris dras till tryffel. Först en handfull, sedan kommer flera. Kamerorna surrar och blixtrarna smattrar och Michael kråmar sig med en ros i handen och njuter av uppmärksamheten. Han bär naturligtvis solglasögon.

– Mina ögon ser fruktansvärda ut just nu, ursäktar han sig för den samlade presskåren. Det är jetlag. 

Monroe har nyss flugit in från Tokyo där hans band gett en spelning efter tre veckors turné i USA. Han har inte sovit i en riktig säng sedan förra veckan i Los Angeles. Nu är han i Helsingfors för att tajma släppet av sin biografi med bokmässan.

På scenen sitter han tillsammans med bokens författare, spökskrivaren Ari Väntänen, musikjournalist från Åbo, som också skrev historien om Hanoi Rocks, All Those Wasted Years (2009). 

Michael pratar och pratar, sluddrar lite och hittar tråden igen. Jetlagen är märkbar, plötsligt brister han ut i sång. "I've been down so goddam long, that it looks like up to me … ", sjunger han och publiken skrattar även om känslan är lite pinsam. Väntänen sitter tyst tills intervjuaren frågar huruvida "författaren själv har något att säga?”.

– Om jag hade något att säga skulle jag inte behöva skriva, klipper Väntänen till.

Arbetet med boken har pågått i två år och bygger främst på samtal över oändliga mängder vaniljkaffe mellan Monroe och Väntänen.

Någon undrar varför Monroe inte tidigare varit lika öppen med detaljer om sitt liv? Särskilt missbruket av amfetamin, som alla egentligen kännt till men som ingen talat om. 

– Jag har inte velat prata om det, eftersom jag varit rädd att fans ska ta efter mig. Jag vill inte bli som Keith Richards, han har så många heroindödsfall på sitt samvete. Men visst var det stressigt nu också att prata om det … kommer jag att alienera alla, tänkte jag. Vad ska folk tro om mig? Men å andra sidan, om man gör en sådan här bok så mpånste allt fram. Och den har nog mer livsinnehåll än en biografi över någon 20-årig Britney Spears. 

Lärde du dig något om dig själv medan ni skrev boken?

– Tja … vissa tidsliga skeenden föll på plats … och jag blev övertygad om att jag nog alltid gjort rätt val i livet, trots allt.

– Det som slog mig var hur Michael lärt sig att behandla motgångar på ett positivt sätt, flikar Väntänen in.

Och motgångar finns det gott om. Redan som skolbarn och ungdom fick Michael, eller Matti Antero Kristian Fagerholm (f. 1962) se tre av sina vänner dö. Hanoi Rocks trummis Razzle som omkom i en bilolycka 1984 satte stopp för bandet. Sedan följde vännerna Steve Bators (1990) och Johnny Thunders (1991), och till slut också hans älskade hustru Jude (2001). Med samma frekvens har Monroe sett sina band födas och splittras. 

– Some say they're having one of those days, I'm having one of those lives … 

(Recension av Ari Väntänens 'Michael Monroe' (Like Kustannus) kommer inom kort i Hbl.)