Jordandar tar över Helsingfors

Soile Mäkelä placerar masken över ansiktet och förändrar med ens skepnad. Hennes panna pryds nu av djupa fåror och buskiga ögonbryn, munnen vrids i en grotesk grimas, tänderna döljs bakom överläppen, hon ger ifrån sig ett väsande läte och flaxar hotfullt med armarna.

– Med mask blir uttrycket grymt, nästan på en djurisk nivå. Det handlar om hur man hanterar våldet och grymheten som finns i oss alla, förklarar kollegan Davide Giovanzana.

Tillsammans driver Mäkelä och Giovanzana teatergruppen Metamorfoosi och ordnar vart annat år maskteaterfestivalen Masque i Helsingfors. Årets upplaga går av stapeln på veckoslutet på Stoa i Östra centrum.

Till skillnad från länder som Italien och Frankrike som har en lång tradition av commedia dell’arte är maskteatern nästan obefintlig på våra breddgrader. Ändå står Finland värd för Europas enda återkommande maskfestival.

– Det här är lite av en paradox, konstaterar Giovanzana, som själv kommer från Schweiz.

Masker användes redan i den grekiska teatern och fortsatte sitt liv på 1500-talet i den italienska commedia dell’arte-traditionen som bygger på en rad givna karaktärer – bland andra Harlekin, Pajazzo och Pulcinella – och som genom komiska scener kunde tillämpa hård samhällskritik.

– Commedia dell’arte var till en början folkets konstform, men blev sedan stiliserad när den kom till hovet. I Finland är teater väldigt jordnära och har alltid byggt på att berätta historier. Maskteater har förknippats mer med form än med innehåll och inte uppfattats så jordnära. Men masken kommer från jorden, maskerna är i själva verket jordandar, säger Giovanzana.

Maskteatern försvann också i Central- och Sydeuropa i början av 1800-talet och existerade bara inom karnevalens ritualer. Teaterformen gjorde en comeback på 1900-talet genom Max Reinhardt i Tyskland, Dario Fo i Italien och Jacques Pierre Lecoq i Frankrike. Masken blev ett verktyg för att förnya teatern.

En viss tradition har också funnits i Finland sedan 1960-talet genom Antero Poppius expressiva masker, påpekar Mäkelä.

– Men det har varit ett marginellt fenomen. Här har idén om skådespelare och teaterutbildning varit ganska strikt och stängd. Det är bara en vision i taget som gällt och maskteater har inte uppfattats som något prestigefyllt.

Masken ger semester
Det var också för att utveckla konstformen som Mäkelä och Giovanzana år 2006 grundade Metamorfoosi. Båda var utbildade inom den franska Lecoq-pedagogiken och hade en bakgrund i mim och fysisk teater.

– För mig handlade det om den första kontakten med masker. Det kändes som om jag var på semester. Det handlar inte om skådespelaren som privat person, utan fokus ligger på teatern, berättelsen. Maskteater tillåter en också använda fantasin och man får komma bort från naturalismen, säger Mäkelä.

– Som skådespelare måste man vara ödmjuk, man tjänar masken, konstaterar Giovanzana.

Inom maskteater kan man använda helmask eller halvmask. Med helmasken som täcker hela ansiktet blir det visuella uttrycket poetiskt och minimalistiskt. Med halvmask uppstår ett avbrott eftersom masken bara täcker halva ansiktet.

– Det kräver ett starkt spel och generösa skådespelare som kompenserar för avbrottet. När jag först använde halvmask kändes det som om jag var i trans, berättar Giovanzana.

Mask och bastubad
Idén med festivalen är att erbjuda den stora publiken ett brett urval maskteater, visa på formens möjligheter och olika uttryck och låta de få utövarna stråla samman. I programmet ingår Soile Mäkeläs föreställning Sauna som granskar kvinnans olika livsskeden. I föreställning används ett sällsynt grepp inom maskteatern: samma figur gestaltas genom olika masker.

Fröet till föreställningen såddes när Mäkelä besökte Milano och bland de utsökta lädermaskerna stötte på ett exemplar i trä.

– För mig som finländare var trämasken genast fascinerande. Det var materialet i sig självt som satte igång processen. Bastun kändes sedan som en vettig miljö att placera masken i.

”Masken en rörelse”
Giovanzana påpekar att masken alltid skapas utifrån en karaktär och en idé.

– En mask har inte ett estetiskt värde, den ska varken vara vacker eller ful. Masken är en rörelse som skådespelaren sedan följer.

Också Giovanzanas föreställning Anfitrione Divorato kommer att visas under festivalen. Ensemblen består av elever vid Scuola Teatro Dimitri i Schweiz. I föreställningen används halvmasker och replikerna går på spanska, italienska, svenska och tyska.

Det är alltid skådespelarna som står i fokus i regiarbetet, förklarar Giovanzano.

– Masken begränsar, men utmaningen är att hitta friheten inom maskens gränser. Och när man gör det blir det magi.