Publikarbete ska fylla teaterns salonger

Bakom Alexandersteaterns terrakottaröda fasad har det spelats teater i över 130 år. Publiken har kommit och gått genom de tunga dörrarna mot Albertsgatan för att se opera, operetter, balett och teaterstycken. Till en början var det ryska officerare med tillgång till billiga seriebiljetter som besökte teatern, i dag en något mer heterogen publik.

Det senaste året har också Svenska Teatern hållit till här på grund av renoveringen av teaterhuset vid Skillnaden. Noona Leppinen, anställd på Svenska Teatern sedan ett år tillbaka, tar emot vid personalingången. Hon representerar en ny trend inom den finländska teatern, nämligen publikarbete. Den här formen av marknadsföring har tillkommit på grund av ett sinande antal teaterbesökare – till skillnad från soldaterna på adertonhundratalet uppfattar dagens finländare inte teatern som den främsta formen av nöje.

– Det finns en uppfattning om att det är svårt att förstå teater. Genom publikarbete kan man diskutera varför teatern är svår eller varför man inte förstår något. Så här kan vi nosa fram vad det är som intresserar, föra scen och publik närmare varandra utan att förbise teaterkonstens egenvärde, förklarar Leppinen.

Utpräglad marknadsföring vill Leppinen inte kalla det hon sysslar med.

– Fler sålda biljetter kan vara en följd av arbetet men inte huvudsyftet. Ville vi bara tjäna pengar skulle vi rikta in oss på största möjliga målgrupp, nu koncentrerar vi oss på mer specifika grupper.

Mycket av publikarbetet riktas till barn och unga. Konkret är det fråga om diskussioner, besök i skolor och att utforma material som lärarna kan använda i undervisningen. Just nu ordnas dramaverkstäder kring föreställningen Moby Dick där barnen bland annat får pröva på sjömansliv och diskutera valjakt.

– Unga är vana att läsa mediespråk och se på filmer, men inte så vana vid teater. Man går helt enkelt inte så mycket på teater i dag. Teatern har utvecklats men formen är gammal. Det finns inget enskilt skolämne som tar upp teater. Genom publikarbete lär sig barnen läsa teaterns tecken, att fundera och diskutera kring teater.
 

Kulturfonden betalar

Wasa Teater, Åbo Svenska Teater och Svenska Teatern har alla anställt publikarbetare tack vare projektet Teatrarnas publikarbete som finansieras av Svenska kulturfonden. Projektet är treårigt: Första året betalar fonden 75 procent, andra året 50 procent och sista året 25 procent av publikarbetarens lön. Efter det är det tänkt att teatrarna själva tar över finansieringen.

Stödet riktar sig emellertid bara till institutionerna, de fria grupperna blev utan pengar.

– Samtidigt är det ofta det fria fältet som sätter upp alternativa föreställningar som är mer utmanande, säger Alma Pöysti, ordförande för föreningen Lust.
Ändå utgör publikarbete en stor del av föreningen Lusts (Långsiktig utveckling av svenskspråkig teater) verksamhet. Det förverkligas genom mindre bidrag och frivilligt arbete.

För tillfället planerar man publikarbete dels över språkgränserna, dels för unga vuxna i samband med Klockriketeaterns Morbror Vanja. Det är fråga om att öka kunskapen om teater, skapa dialog och fördjupa konstupplevelsen, menar Pöysti.

– Folk slår lätt ifrån sig en viss sorts teater som svår eller abstrakt. Det handlar om att öppna upp och ge nycklar utan att skriva på näsan. Man behöver inte förstå all teater och teater är inte bara av en sort.

För att läsa en bok behöver man inte vägledning, varför ska man ha det när man ser på teater?

– Men å andra sidan lär man sig läsa och analysera litteratur i modersmålsundervisningen. Man kan säga sig hata poesi men få en knuff på vägen, lära sig om olika sorters poesi och författare och på det sättet närma sig den.

Skolornas teaterbesök hänger ofta på lärarnas personliga engagemang.

– I dag har skolorna rätt begränsat med både tid och resurser för att gå på teater och då blir det ofta institutionernas stora scen man väljer.
På sikt tror Pöysti att lägre biljettpriser för studerande kan sänka tröskeln för de unga.

Deltagande teater

En annan form av publikarbete som vunnit mark i Finland är projekt där publiken konkret deltar i teaterskapandet. I föreställningen Paperiankkuri (Pappersankaret) står invandrare som fått asyl på Nationalteaterns scen. På stadsteatern har man under hösten inlett projektet Helsingfors–Berlin 2012 där fyra vanliga ungdomar från Helsingfors respektive Berlin tillsammans skriver en ungdomspjäs genom det nätbaserade manusverktyget Noodi. I Helsingfors leds projektet av dramainstruktören och manusförfattaren Emma Puikkonen.

– En pjäs blir annorlunda när unga själva får skriva. Deras röst får höras och deras perspektiv och synsätt uttrycks på ett annat sätt än om vuxna skulle skriva.

Kollektivt skrivande är ett sätt att engagera, eftersom helt vanliga människor får möjlighet att skapa en pjäs som framförs på en riktig teaterscen, menar Puikkonen.

– I dag handlar det inte bara om att konstnärer gör konst som publiken sedan går och ser på. Det finns en tanke om konstens interaktivitet, om att man kan förstå konst genom att själv göra.

I England har man sysslat med publikarbete sedan sjuttiotalet. Att allt fler finska och svenskspråkiga teatrar omfamnar metoden beror på att utbildningen för dramainstruktörer etablerats i Finland, menar både Puikkonen och Leppinen. På svenskt håll utbildas dramainstruktörer vid yrkeshögskolan Novia.

Men också en förändrad konstsyn kan ha bidragit till publikarbetets popularitet, tror Leppinen.

– Samhället har blivit mer diskuterande, man vill uttrycka åsikter om allt, också om teater. Människor vill påverka och man vill få ut så mycket som möjligt av det man gör. Det är kanske en lite oroväckande attityd, men samtidigt utmanar den konsten.