Henrica Ringbom: Som maneterna

Denna första torsdag i oktober råkar jag vara i Stockholm, och träffar dessutom alldeles i närheten av Börshuset, numera säte för Svenska Akademien. Varför inte titta in och höra vem som får det, priset? Det är det faktiskt fritt fram för vem som helst att göra. Vi är inte de enda som har kommit på idén utan salen framför den dörr som Peter Englund strax ska träda ut genom är smockfull. Teveteamen bildar en upphöjd barrikad och jag ser inte en skymt av Englund, men hör åtminstone hans besked – och jublet som följer.

Jag har inget att invända, undrar bara stilla hur han ska orka med allt hallå. Men som ung poet var jag en bildstormare, och Tomas Tranströmer med sina "förtätade, genomlysta bilder” var den främste representanten för en poetisk tradition det framför allt gällde att ta sats mot. Jag föreställde mig den typiske läsaren av hans dikter som en finsmakare tillbakalutad i sin fåtölj, avsmakande de välslipade metaforerna som årgångsviner. För mig gällde mörker och blindhet och rytm, ordens smattrande rörelse framåt.

Men tiden gick och rytmen bromsades upp också i mitt liv. I ett avgörande ögonblick öppnade jag Tranströmers Östersjöar och läste raden ”Jag vet inte om vi är i begynnelsen eller sista stadiet” (citerad fritt ur minnet). Den blir en början – också för min läsning av Tranströmer. Långdikten Östersjöar med sin stämning från kalla kriget, sin skärgårdsmiljö, sin närhet till döden och de döda och sin tålmodiga uppmjukning av gränser är fortfarande den dikt av Tranströmer jag allra helst återvänder till. Numera upplever jag hans dikter som maneterna som

"/.../ pumpar sig fram lugnt och skon-
samt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blom-
mor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet
försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning
lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är
oöversättliga, de måste stanna i sitt element"

Skribenten är författare och översättare.