Många frågor om identitet på Viirus

Utgående från olika berättelser som Viirusensemblen satt ihop tillsammans med regissören Enrico Stolzenburg och dramatikern Barbro Smeds har föreställningen Identity is a Myth (Identit är en myt) uppstått.

– Vi har jobbat tillsammans i tre olika repriser, i mars, maj-juni och så nu under den sista repetitionsperioden för att få fram de här berättelserna om identiteten. Men trots att vi är så nära premiären lever texten ännu hela tiden. Jag gillar att jobba med arbetsgrupper och texter som hela tiden genomgår olika processer.

Hur kom det sig att du blev anlitad som regissör för den här Viirus-uppsättningen?

– År 2009 jobbade jag som regilärare på Teaterhögskolans svenska linje i Helsingfors och blev bekant med flera av dem som är med i den här föreställningen. Och så har jag upprätthållit kontakten med mina forna elever och i ett skede framfört den här idén om att göra en föreställning om identiteter, säger Enrico Stolzenburg.

– För mig har det här med identitet varit något som jag funderat på länge. Jag har undrat över när identiteten uppstår, finns den där genast när man blir född, är ett barn, vuxen, fungerar på ett visst språk, hör till en viss grupp, till exempel den finlandssvenska identiteten, jobbar med något, studerar något speciellt, hör till en nation. Dessutom har globaliseringen överlag förändrat synen på identiteten, kulturtillhörigheten, det multikulturella konceptet, de nationalistiska tendenserna. Så finns det sexuella identiteter, vilket också är ett tema i den här föreställningen. Ett annat är olika yrkeskategorier, ett tredje den filosofiska aspekten.

Vad innebär det filosofiska temat?

– Det betyder att vi ställer den filosofiska frågan vad identitet egentligen är. Ordet identitet kommer från latinet och har att göra med det som vi har eller inte har gemensamt. Man kan ytterligare fråga sig om identiteten uppstår via det blod vi har, den hudfärg vi har, den kropp vi har. Allt det här dryftar vi i föreställningen. Så kan man också notera att identitet inte enbart är det pass vi bär på.

På vilket sätt ställer du dig själv till din identitet?

– Det är något som jag mycket funderat på. Min farfar, som var idealist och kommunist och deltog i det spanska inbördeskriget, flydde på 1930-talet till Sydamerika och landade i Chile. Några årtionden senare kom han till DDR och upplevde att han landade i en totalitär, stalinistisk diktatur. Själv har jag ännu aldrig varit i Sydamerika men längtar nog efter att någon gång ta mig dit. Min identitet präglas således mycket av det DDR där jag växte upp. Då de två tyska staterna sedan förenades kändes det enormt befriande. Möjligheterna att göra något intressant blev enorma. Dessutom har jag förstås också en identitet som teaterregissör.

– En intressant identitetsaspekt i den nu aktuella föreställningen är den mellan skådespelaren som en rollperson och en faktisk person som stiger upp efter att han eller hon dött på scenen. Här håller vi också i gång en dialog med texten. Jag gillar att jobba med helt nya texter skrivna av nya unga dramatiker. Det har jag gjort i Tyskland också bland annat på Schaubühne i Berlin. I Tyskland är teaterlivet oerhört intensivt och kreativt. Det uppstår en massa nyskapande föreställningar hela tiden. Så har jag också satt upp föreställningar på olika håll i världen, allt från Japan, Sydkorea till Grekland och Frankrike.

Har du under din vistelse här i Helsingfors sett teaterföreställningar på andra scener?

– Jag har sett en föreställning av Kristian Smeds, Ronja Rövardotter som min elev och kompis Akse Pettersson satte upp på Sveaborg i sommar. Och så har jag sett Fanny och Alexander samt en föreställning av Lauri Maijala, också han min forna elev och just nu aktuell med Mahagonny.  Men mest har jag sett föreställningar på Teaterhögskolan. Tyvärr hinner man inte se så mycket annan teater när man själv jobbar intensivt inom det området.

Vad skall du göra efter premiären på Identity is a Myth?

– Jag kommer att vara här till slutet av september och jobba med en workshop kring Brecht på Teaterhögskolans finska linje. Sedan ska jag tillsammans med fem unga kompositörer börja sätta ihop en musikteater som ska visas på biennalen i München 2012. Det är mycket spännande att jobba med dessa unga kompositörer som skapar experimentell musik.