Bland Ars Fennica-vinnare och myrtallar

Antti Majava står på ett gungfly i mitten av en myr. Runtomkring honom ilar myggen, och mörka furor markerar randen till en nästan orörd skog. Det var här han hamnade, några kilometer utanför Hyrynsalmi, när han tittade på Googles satellitbilder och sökte efter precis rätt plats att starta ett konstnärsresidens i Finland. I dag är bara några procent av skogen är riktigt gammal, och man ser den som mörka fläckar på kartan bland allt det ljusgröna.

– Jag hittade den här kullen, och som tur var fanns det en gammal byskola som var till salu.

Huset köptes och har renoverats av honom själv och flickvännen Alma Heikkilä. Känslan av skola har de behållit, men de gamla salarna rymmer numera ateljéer, matsal, bostäder och utställningslokaler.

Det är svårt att tro att någon vill starta ett galleri på toppen av ett berg i Kajanaland, men denna sommar har de visat verk av bland annat Sanna Kannisto och Ars Fennica-vinnaren Jussi Kivi, på en av Finlands kanske finaste sommarutställningar.

Och det sexhundra kilometer från förståsigpåarna i Huvudstaden.

– Vi ville ta tillbaka makten från de stora gallerierna och plocka bort mellanhanden. Situationen i Helsingfors är otrolig, när konstnärerna själva ofta måste betala för att visa sina konstverk, säger Antti.

Ohållbart Helsingfors
De träffades under studierna på Bildkonstakademin, men livet i storstaden passade dem inte. Hyrorna för ateljélokaler var höga, och de reagerade på en livsstil som går ut på att konsumera, där även konsten ingår som en vara. I stället skapade de föreningen Mustarinda för att främja hållbar utveckling och ekologisk och kulturell mångfald. Fokus ligger på modern kontemporär konst.

– Det är intressant när ekologisk forskning och vetenskap paras med konsten. Det blir en korsbefruktning över genrerna. Vi har många projekt där vi försöker samarbeta med människor som inte har en konstnärlig bakgrund.

Närheten till naturen och Mustarindas nästan trolska skogar inspirerade till temat för årets konstutställning. Det är den känslan som Antti försöker förklara genom att ta med oss ut till en nästan magiskt vacker myr.

– Var går gränsen mellan natur och människa? En skog förändras hela tiden, dels av sig själv, dels efter mänsklig påverkan. Vår konstförening är en del av en ny rörelse, man skulle kunna kalla oss för den tredje gröna-vågen.

Han berättar om hur den första gröna-vågen på sextiotalet väcktes efter att författarens Rachel Carson skrev Tyst vår om effekterna av DDT och miljögifterna. Det blev startskottet för att miljörörelsen kom i gång på allvar. Den andra vågen var hysterin för några år sedan kring klimatförändringarna, som nu lite gått ur mode. Den tredje vågen, som Mustarinda är en del av, går längre och ser strukturellt på hur vi kognitivt tänker som människor, och hur vårt samhälle är uppbyggt globalt. Människan måste skapa helt nya ideal för att klara de utmaningar som vi står inför.

– Jag tycker det mesta inom eco-art är ganska lamt och avslaget. Vi mer intresserade av ecocriticism, vilket även är en kritik riktad mot den allmänna miljörörelsen. Vår form av revolution handlar inte om teknik eller det kommersiella, utan är en förståelse av människan utifrån kulturellt perspektiv.

Väderkvarnar
När vi promenerar tillbaka till skolan passerar vi ett trasigt vindkraftverk på ett fält nära huset. Tanken var att få Mustarinda självförsörjande med energi, men den finska prototypen gick snabbt sönder. När man ser den fällda vindsnurran kan man inte låta bli att tänka på don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden, och hur Antti och Alma strider mot sina egna väderkvarnar, vägledda av ridderliga ideal.

Antti ler åt liknelsen.

– Vi kanske slåss mot väderkvarnar, men jag tycker det är viktigt att kunna vara självständig och kunna anlägga ett kritiskt perspektiv på sin samtid.

Från en av ateljéerna hörs hur någon sågar och spikar. Det är två holländska konstnärer som bygger alla de groteska träskulpturer som står utspridda på området. När Antti knackar på dörren kommer inget svar. Här gör folk som de vill och ingen kommer för att öppna. Han rycker vant på axlarna och tänder i stället grillen och bastun. På Mustarinda finns flera sovrum som hyrs ut till konstnärer på besök, och på gårdsplanen jobbar två killar med att bygga en modell i trä och papper. Det ska så småningom bli en installation.

– Att vi har fått hit så duktiga och kända konstnärer är för de är intresserade av tankar kring kritiskt tänkande och miljöfrågor. Men också för att de har ett förtroende för oss på ett annat sätt än till gallerister, säger Alma.

Residensverksamheten gör att platsen lever, och att möten kreativa människor emellan uppstår. Föreningen ordnar även kurser och workshopar, och jobbar aktivt med naturskydd på lokal nivå. Med allt som händer på toppen av kullen är det inte underligt att nyfikna lokalbor tittar in för att se vad som står på.

– Vi har haft många från trakten som kommit på vår utställning. Till en början var de misstänksamma men nu är de glada över det äntligen är någon vill utveckla området, säger hon.
De som vågat sig in har fått se konstverk av bland andra Terike Haapoja, Henni Kitti, Pekka Niittyvirta och Outi Pieski. Gemensamt för verken är relationen mellan konst och vetenskap.

Välbesökt galleri
Till utställningen har det även ordnats bussutflykter, vilket har lett till att Mustarinda är en av de mest besökta konsthallarna i Kajanaland. Men att få lokalpolitikerna att satsa på kultur har varit svårt. Inte ett öre har kommit därifrån i stöd till föreningen. Men så är också landskapet den fattigaste regionen i Finland.

– De är helt inkörda på vintersporter och alpin skidåkning. De älskar sina kullar här, och konst verkar inte ligga inom deras kompetensområde. De få slantar vi har fått kommer från Helsingfors och konstfonderna, säger Alma.

Renoveringen av skolan tog längre tid än beräknat, och de har slitit dag och natt med att få allt klart. Tid och kraft som har tagits från deras egen konst. Även om Mustarinda är ett gemensamt projekt, har de egna karriärer inom konsten.

– För husfridens skull är det bäst att hålla vissa saker separerade. Det är så skönt att huset äntligen är färdigt. Vi har formen och nu är det bara att fylla den med innehåll, säger Alma.