Ofrivilligt intim lördagkväll på Flow

Jämfört med fredagens respekt- och förväntansfulla mingelfest, exploderade Flow på lördagen till ett enda stort fyllekalas med alltför många inbjudna. De flaskhalsar som det gamla industriområdet naturligt skapar när över 16 000 personer sätter i rörelse hade förvärrats ytterligare med staket och smala portar, mycket tack vare våra drakoniska lagar om hur, var och när myndigheterna tycker det är comme il faut att vi dricker alkohol. Trängseln var stundtals total när folk på väg genom publikmassan tryckte på från bägge håll. På vissa serveringsområden började besökarna själva flytta undan staket och hoppa över dem för att ta sig vidare.

Det hjälpte inte heller upp festhumöret att en burk öl kostade nio euro. Två av dem var visserligen pant för burken, men det tog länge för många poradiska festivalbesökare att fatta det i och för sig fiffiga pantsystemet.

Nyhetsbomben att lördagens efterlängtade huvudartist Lykke Li ställer in sin spelning kom bara drygt två timmar före showtime. Mycket synd, för det var nu hon hade allt att bevisa. På den varseln fanns det inget att göra, och i stället för en dansstund tillsammans fick den redan rejält förfriskade mobben ett par timmar extra tid att slå ihjäl. De mindre scenerna blev genast fullproppade, och de som hann slinka in i Svarta tältet och se tyska dj:n Marco Niemerskis discoband Tensnake menade att ingen där saknade Lykke Li.

Samtidigt i Blåa tältet var det balkanparty med Shantel & The Bucovina Club Orkestar, rejält zigenarröj med inslag av modern electropop. Bandledaren Shantel nästan grät när den entuasiastiska publiken vägrade sluta jubla och hylla bandet. En ny bekantskap för mig, men flera hundra visste tydligen vad som var på gång och sjöng spontant med i crossoverhitten Disco Partizani.
"Disco disco partizani / Party party partizani" … Vad härnäst? Goody Goody Gulag?

I Lykke Lis frånvaro blev lördagens höjdpunkt amerkanska soulpopsångerskan Janelle Monae som oerhörd styrka i rösten. Trots det höll materialet inte hela vägen för mina öron, och detsamma måste sägas om Empire Of The Sun som fick den äran att på huvudscenen försöka lappa ihop haveriet efter Lykke.

De australiska virrhjärnorna var festivalens mest pigga element visuellt sett. Iklädda hjälmar som halvsolar, med en fins ljussättning och fyra viga dansare kring sig lyfte de spektakelnivån på festivalen, som i övrigt kännts väldigt timid och fötterna-på-jorden.

Empires klimax nåddes redan tidigt i setet med hitlåten We Are The People (Who Rule The World), och det blev samtidigt det mest hypnotiska och färngslande momentet på min personliga Flow 2011.
Efter Empire och Luke Steeles genomsympatiska, nasala sångröst var avslutande Human League en komplett flopp. Nittionio komma sju procent minns dem endast för trettio år gamla Don't You Want Me (Baby), men den fick man höra endast om man först stod ut med fyrtio minuter av Philip Oakeys falsksång.
Det gjorde man inte.