1982 och 1986: två essäer av Kjell Westö

 ingen ro i själen ju mer jag lyssnar desto törstigare blir jag (1982)


I januari 1982 publicerade jag min första tidningsartikel. En skivrecension: ett ungt new wave-band från Dublin hade gett ut sitt andra album, October. Jag hyllade U2 reservationslöst trots att några av mina intellektuella vänner förhöll sig skeptiska till bandet redan då. Jag kunde inte heller avhålla mig från att jämföra October med en av den vinterns landsplågor, en danslåt som hette Hands Up. Jag slaktade Hands Up med formuleringar så vitrioldränkta att bara en arg och frustrerad tjugoåring skulle slösa dem på en dålig men ofarlig diskolåt. Jag funderade aldrig på om de där skivorna alls hade något med varandra att göra, utom att båda innehöll toner och rytmer. Det hade de inte, men som så många unga skribenter före och efter mig tyckte jag att mina tankar var rättigenom geniala. Och om mina tankar är rättigenom geniala, då kan jag ju kombinera dem härs och tvärs utan att helheten lider. Allt enligt den självupptagna manskonstnärens klassiska princip: more is more.

Min kompis Micke kom hem från London och hade uppfyllt min beställning: Joy Divisions dubbellive Still. Joy Divisions sångare Ian Curtis hade hängt sig redan i maj 1980, bara 24 år gammal. Den postumt utgivna skivans inspelningar var från 70-talets slut och isande mörka. Syntetisatorn var ostämd i varje låt, den låg en knapp halvton under resten av bandet och falskljudet fick låtarna att låta ännu dystrare och mer spöklika än på studioalbumen. Jag hade en seglivad öroninflammation den våren, jag vägrade gå till läkaren och inflammationen var på väg att bli kronisk. Jag hörde dåligt, jag mådde uselt, och helsingforsvädret gjorde inte mitt tillstånd bättre. Vintern hade varit ovanligt varm, en dimmig helvetesvandring genom en regnblöt stad som såg ut som skådeplatsen för en B-skräckis, där Jack Uppskäraren eller Yorkshiremördaren eller Baskervilles hund kunde dyka upp bakom vilket gathörn eller i vilken fotgängartunnel som helst, och där Joy Divisions musik passade in perfekt.

        Jag retrolyssnade på The Doors fast ordet retro inte var uppfunnet ännu. Touch Me var min favoritsång den våren, men på hösten upptäckte jag Dave Lindholms Aino-album och Pieni ja hento ote tog sin plats i mitt hjärta. Jag lyssnade på Human Leagues Dare och på Heaven 17. We don´t need this fascist groove thang. I det tidiga 1980-talet fanns ett stort mörker men också en flykt huvudstupa in i det banala, och i popmusiken möttes de två. Skivhyllan i min första egna lägenhet var av mörkbrun hårdplast och jag katalogiserade skivorna om och om igen, än alfabetiskt, än efter genre. Sängen hade jag tagit med mig från mitt pojkrum, den var tunn och smal och en natt gav den vika under mig och en stadigt byggd nattgäst. Jag målade skafferiet i köksvrån svart och nålade upp maj månads Playmate på dörren, mina intellektuella vänner tyckte tilltaget var barnsligt och smaklöst. Jag minns en sommarfrukost avnjuten under bar himmel på en bänk i gamla Forum: en torr ostsemla och gul Jaffa. Det smakade himmelskt, men jag minns också min tanke när jag satt där på bänken: ”Jag är på väg på jobb nu, jag är redan vuxen, men vad är det för mening med alltihop?” Musiken gav tröst i förvirringen: också dyster musik hjälpte, på ett närmast paradoxalt sätt. Men i Joy Divisions musik fanns ingen nåd. Den bara rev itu.

Rolling Stones uppträdde i Göteborg. Jag tyckte att de var gamla och ganska tråkiga farbröder. Keith Richards var 37 år då och hade ännu inte börjat göra reklam för Louis Vuittons väskor. När konsertgänget steg iland från Sverigebåten efter Göteborgsresan stirrade Olympiaterminalens tullmän misstänksamt på vår japanska medlem. Landets oskrivna lag var att en ung man som såg utländsk ut var misstänkt för knarksmuggling ända tills han bevisat sin oskuld. Men den här gången blev Kenji inte ens kroppsvisiterad.

       Den 29 juni samlades Helsingfors futurister, nyromantiker och goter för första gången, kvällen gick under namnet Bela Lugosi Club och platsen var Gamla Poli på Lönnrotsgatan. Själv var jag lika mainstream som alltid. På Ruisrockfestivalen åkte jag grov snålskjuts utan att skämmas det minsta. Ilta-Sanomats Mikko Montonen och Rundradions Måns Kullman hade bokat en intervju med det unga och lovande bandet U2. Jag skrev för Hufvudstadsbladet då, och tjatade på Mikko och Måsse tills de gav efter och lät mig följa med dem. Efter förhandlingar med bandets road manager släpptes vi in i bandets husvagn. Den stod en bit bakom huvudscenen och var sunkig och ostädad just som det anstod ett rockband. Larry Mullen och Adam Clayton var försvunna, vi fick prata med Paul Hewson alias Bono och David Evans alias The Edge. Jag var så gott som jämngammal med dem, de andra intervjuarna var några år äldre. Världens kaos och orättvisor bekymrade Bono redan då, och intervjun blev lång. Och här kommer en replik som får mig att än en gång undra hur tillförlitligt mitt minne egentligen är: förskönar minnet det förflutna bara för att få mig att må bra och känna att mitt liv varit viktigt? I mitt minne säger Bono nämligen, när vi harklar oss lite förläget och stiger upp från husvagnssoffan efter mer än en timme: ”Don´t leave yet, it´s so nice to sit here and talk to you.”

we’re heading for Venus …and still we stand tall (1986)

Under ett kvällspass i januari – jag var ansvarig för utrikesnyheterna – lyfte jag motvilligt stjärten från skrivbordsstolen och lommade till teleprinterrrummet. Hufvudstadsbladets redaktion var redan delvis datoriserad, men utlandsrapporterna rann fortfarande in via teleprinter. Korrespondenterna var inte egna, utan Hbl hade tillgång till Dagens Nyheters korrespondentnät: samma rapporter som publicerades i DN publicerades också hos lillkusinen i Helsingfors.
DN:s man i Washington hade skickat en liten textsnutt. Jag hade redan redigerat och rubriksatt rapporter från korrespondenterna i Jerusalem och London, och utrikessidan var så gott som fylld. Jag rev den smala textremsan från printern och läste. En rymdskyttel hade tydligen fått startproblem. Sak samma, det fick de ju alltid, starterna fick skjutas upp hela tiden. Jag lämnade papperet på bordet bredvid printern. Jag brukade göra så med de ratade rapporterna, jag knycklade ihop dem och slängde dem först när andraupplagan gått i tryck strax före midnatt. Det var bra att ha artiklar i reserv: dagstidningsmakeri är en osäker syssla, vad som helst kan hända, plötsligt uteblir en utlovad story och utfyllnadsmaterial behövs.

En halv timme förflöt. Jag satt i utrikesredaktionens glasbur och läste till en tentamen i litteraturhistoria. Min kollega Frank, en kompis från tonåren, knackade på dörren och steg in med en lång printerremsa i handen. När jag tittade upp var hans ansiktsuttryck frågande, nästan bekymrat. Frank jobbade på inrikesredaktionen den kvällen, men jag visste att han egentligen borde ha suttit i glasburen i stället för mig. Frank visste mycket om internationell politik och om hur världen var beskaffad: så mycket, faktiskt, att han senare skulle bli mångårig verksamhetsledare för Amnesty International i Finland.
”Tänker du verkligen inte ta in det här?” frågade han och höll fram den långa pappersremsan.
”Ta in vadå?” frågade jag.
”Challenger”, sa Frank.
”Challenger?” upprepade jag som en robot. Jag lät nog lite irriterad, det var en omvittnat svår tentamen jag förberedde mig för, jag hade mycket att läsa.
Frank tittade klentroget på mig.
”Herregud”, sa han sedan. ”Du hade ju rivit den första notisen från printern. Fattar du faktiskt inte? Jänkarnas rymdskyttel har ju exploderat! Sju mänskor har blivit stjärndamm!”
”Exploderat? När då?” frågade jag förvirrat.
”Genast efter starten. För en dryg timme sedan. Där fanns ju den där lärarinnan också.”
”Lärarinnan?”
”Ja. McAuliffe eller vad hon nu hette. Hennes elever satt och glodde på teve och såg henne sprängas till ingenting.”

Sista fredagskvällen i februari ställde jag klockradion på åtta, Jenny och jag hade bestämt att vi skulle skida på Fölisöfjärden följande morgon. På morgonen slogs radion på precis när nyhetssändningen började: Sveriges statsminister Olof Palme…

Vi skidade ut till Fölisön och vidare precis som vi bestämt. Skidvädret var perfekt: sol, några minusgrader, en marsskare som bar. Ett löfte om vår låg över fjärdarna, många människor hade satt sig i rörelse, så som alltid när vintern börjar visa tecken på att den tänker ge vika också denna gång. Men människorna var tysta och allvarliga, på rastplatserna viskade man på sin höjd förstulet om det som hänt. Mordet på Palme hade chockat finländarna, till och med statsminister Sorsa hade haft rödgråtna ögon i morgonsändningen i teve.

Det kändes som om verkligheten blev grymmare och overkligare för varje månad som gick. Men blev den verkligen det? Kanske fanns upplevelsen bara inuti mig själv, frammanad eller åtminstone förstärkt av de romaner och diktsamlingar jag slukade med sådan frenesi? Eller var det faktiskt något fel med verkligheten, var världen på väg att bli galen på riktigt?

Hela det första halvåret 1986: som en lång lektion i verklighetens overkliga natur. Händelse efter händelse bevisade för mig att det inte fanns någonting realistiskt alls i den så kallade riktiga världen. En mörk och olycksbådande legend, en saga av bröderna Grimm alltihop. Och om jag inte förstått det tidigare så förstod jag nu att jag hade alltför dåligt verklighetssinne, var alltför dåligt förankrad i realiteterna för att förbli journalist. Om jag stannade i branschen så skulle redaktionernas alerta Frankar bli tvungna att rycka in för att korrigera mina missbedömningar under hela mitt yrkesliv.

Köpenhamn, april. Ett dussin finländska litteraturstudenter på studieresa. Det är varmt, den danska våren är redan långt hunnen. Vi tillbringar dagarna på universitetet, kvällarna och nätterna på krogar och klubbar, på morgonnätterna sitter vi sedan i olika rum på det billiga hotellet i stadsdelen Amager och dricker vin och förbättrar världen. Föreläsningarna glöms bort, de nattliga samtalen stannar i minnet. Den fjärde eller femte dagen, i kvällningen, vandrar vi i grupp över Rådhuspladsen. Någon tittar mot Berlingske Tidendes digitala ljustavla – det fanns inga sådana i Finland då ännu – och ser rubriken som rullar fram där uppe: ”Atomskyen driver mod Danmark.”

När vi reser tillbaka har vi redan hunnit läsa tidningar och ringa hem och försäkra oss om att inga katastrofala nedfall från Tjernobyl kontaminerat Finland. Den första paniken och oron är borta, den otvungna stämningen har återvänt. Nio unga kvinnor och tre unga män i ett tåg som dunkar fram genom Sverige. Samtalstonen är skruvat flirtig. En av kvinnorna lyfter sina bara och beniga ben i vädret och utbrister: ”Hur ska jag nånsin bli gift med såna här fötter?” En annan begraver näsan först i den ena, sedan i den andra armhålan och meddelar med hög röst att hon luktar svett. En tredje har någonting hon absolut vill berätta för mig, sådär för ärlighetens skull och bara oss emellan, och säger sedan, så att alla hör, att jag är alltför sockrad och insmickrande för att vara intressant som man. Vi tre manliga resenärer tittar på varandra och ler resignerat.

Hemma i Helsingfors förstärks overklighetskänslan igen. En anhörig bjuder på lång söndagsfrukost, brunch, ordet är nyimporterat från USA. Maj månad har just börjat men det är solgass och julivärme, träd och buskar vaknar till liv med en kraft som känns nästan överväldigande. Samtidigt nästlar sig nya bilder och begrepp in i väderleksrapporterna, det talas om becquerelnivåer och på kartorna visas streckade områden där regnet kan vara farligt och där man inte ska fiska.

Jag tänker på John Foxx några år gamla låt Europe After The Rain, och känslan av overklighet kniper sig fast, vägrar släppa taget om min själ.
Årets andra hälft känns något mer vanlig. På Provinssirock dundrar låtarna från Eppu Normaalis fjolårsalbum Kahdeksas ihme från boomboxar i så gott som varje tält, Pantse Syrjäs & Juha Torvinens precisa gitarrspel och Martti Syrjäs underfundiga texter har fött en mix som gått rakt in i den finska folksjälen. I öster försöker Gorba skaka liv i den sovjetiska lerkolossen, här hemma dör UKK, nere i Centraleuropa brinner Sandoz kemikaliska fabrik och förgiftar floden Rhen från Basel till Karlsruhe.

Sent på hösten skriver Claes Andersson snällt om min debutdiktsamling i Hufvudstadsbladet. När recensionen publiceras befinner jag mig i Damaskus. Jag har drömt om en liknande situation – att min nya bok kommer ut och recenseras i Helsingfors, men jag befinner mig i Damaskus eller på någon annan avlägsen ort – sedan dess. Tjugofem år har gått och det har blivit ett dussin böcker, men efter den där första gången har jag aldrig kommit undan.
När 1986 övergår i 1987 ligger en korkad, fanfarliknande pudelheavylåt etta på försäljningslistorna i hela världen. The Final Countdown. Åtminstone såtillvida, att min tilltro till verkligheten och till människans rationalitet nog aldrig mer blev vad den en gång varit.