Samhällskritiska föreställningar

Teatteri Takomo har tillsammans med Teatteri Nirvana satt upp föreställningen Paratiisi, som i regi av Sini Pesonen presenteras i Tammerfors. Här möter invandrarpojken Joseph, som drabbats av inbördeskrig i sitt hemland, mobbningar i 1990-talets Joensuu.
 

Riko Saatsi och Veikko Nuutinen har satt ihop texten till föreställningen Bruce Willis saves the world, som i regi av Saatsi haft premiär just nu i Tammerfors. Föreställningen produceras av tutkivan teatterityön keskus. Den närmare tre timmar långa föreställningen tar avstamp i skådespelaren Bruce Willis som ramlat ner i Finland, men slingrar sig sedan tematiskt åt olika håll. Formen och estetiken i föreställningen är synnerligen avant garde, inte minst de fenomenala ljudeffekterna som skapas av skådespelarna då de hanterar olika instrument som ackompanjerar pjäsens sekvenser.

Hjälten Willis
Bruce Willis har räddat världen genom att spränga en hotande meteorit och konfronteras nu med det finländska samhället, dess problem och olika individuella öden. Också här finns våldet och rasismen med i olika mer eller mindre häftiga former. Föreställningen är absurd men ställvis alltför långsam i sin presentation av problematiken hos olika personer. Dessutom börjar videofilmandet i närbild av något på scenen som simultant visas upp på en stor skärm bli ett litet manériskt grepp inom den finländska teaterestetiken.

Skådespelarna är fysiskt mycket närvarande i pjäsen och skapar smarta scener som fokuserar på allt från mentala problem till djurskydd, en problematisk far-dotterrelation och ett ytterst negativt förhållningssätt till invandrare. Bruce Willis, som bara av och till i sin rymddräkt dyker upp på scenen, är tydligen ett slags symbol för strävan att klara sig, att överkomma hinder och lösa problemen.

Interaktiva komiker
Mera våld och vapenskrammel ramlar över publiken på Tammerfors Työväenteatteris stora scen som invaderats av komikerna David Collins och Shane Dundas från Australien med uppsättningen Don’t Explain. Här är det mest fråga om att visa upp ett skickligt, humoristiskt, mimetiskt agerande som baserar sig på ljudeffekter skapade av aktörerna via mikrofonhantering och varierande fysiska rörelsescheman. Samtidigt bygger komikerna upp små berättelser – emellanåt via interaktiva samtal med någon i publiken som hittar på ett tema.

Julsången Jingle bells ljuder ihärdigt och länge i Komedia­teaterns scenutrymme där tre personer, syskon i en chilensk familj, sitter runt ett bord, petar på en dator, äter någon matbit och småningom häftigt börjar häva ur sig synpunkter på det krig som 2014 råder mellan Chile, Bolivia och Peru och handlar om återerövring av länge sedan förlorade landområden. Föreställningen Diciembre (December) har skrivits och regisserats av Guillermo Calderón för Teatro en el blanco i Chile.

Brodern i familjen, tolkad av Jorge Becker, är soldaten som återvänder hem på en kort permission. Hans syster (Trinidad Gonzáles) är fredsaktivist och hennes tvillingsyster (Paula Zúniga) fanatisk krigshetsare och föraktare av bolivianer och peruaner.
Småningom utvecklas ett allt mera absurt resonemang kring vad som borde göras, vem som har rätt eller fel och varför det blivit så här. Vad är fel i det chilenska samhället, varför måste man gripa till våld för några jordplättars skull – undrar Trini (Gonzáles). Gradvis växer en mycket engagerad stämning fram via ett expressivt agerande och en i och för sig minimalistisk form.