Om tragedin i Oslo: Det är oss han hatar

Efter terrordådet den 11 september, för snart tio år sedan, var en av de springande punkterna i diskussionen själva motiven.

Var attackerna en del av en större, växande hotbild? Eller handlade det om en handfull maktfullkomliga galningar – ungefär som Oklahoma-bombaren 1995 – som råkat orsaka oproportionerligt mycket skada?

Tio år senare tror vi kanske att vi har svaret på det. WTC-attackerna skulle inte bli en enskild, isolerad händelse, men å andra sidan förändrades också världen i ett slag den 11 september. USA skickade styrkor till Irak och Afghanistan, och många västeuropeiska länder följde efter. De kommande terrorattackerna i Madrid och London var definitivt inga politiskt isolerade attentat.

Att så många så kallade experter genast – och felaktigt – kopplade till al-Qaida när regeringskvarteret i Oslo skakades av en bomb gör ändå att man ifrågasätter hur rationell hotbilden ”al-Qaida” är. Ideologierna tycks vara utbytbara, liksom religionerna, snarare handlar problemet om radikalisering över huvud taget.

Det norska Fremskrittpartiets ledare Siv Jensen formulerade sig synnerligen olyckligt i en kommentar till NRK på söndagen, två dagar efter massakern på Utøya. Enligt henne var det som hänt ”avskyvärt” men hon ansåg att det var ”lika avskyvärt att vissa medier försöker sammankoppla Anders Behring Breiviks terrordåd till Fremskrittspartiet”.

Det var en klumpig formulering som Jensen senare beklagade på sin blogg.

På engelska kallas det ”guilt by association”, att folk ser dig som skyldig bara genom att du associeras till den misstänkta. I Finland har enskilda sannfinländare fått känna på guilt-by-association-fenomenet under veckoslutet, inte minst Jussi Halla-aho som citeras i den norska gärningsmannens 1 500-sidiga manifest.

Men var ska gärningsmannens ideologi egentligen placeras? Vilken höger-vänster-skala är tillräckligt bred för att inbegripa Anders Behring Breiviks vansinnesåd?

Hemmasnickrade teorier

”Det här är dagen då den norska oskulden försvann. Det är Norges Palme-mord”, skrev författaren Beate Grimsrud i en artikel på Expressens kultursidor i går. I förlängningen kan man nog säga att massakern på Utøya drabbat hela Norden – nu vet vi med säkerhet att den här typen av händelser kan ske var somhelst, och att de är omöjliga att fullständigt skydda sig för.

Som en privatperson skrev på Twitter på måndagen: ”Han ville få oss att hata invandrare, men han gav oss möjligheten att förstå vad de som flyr från massakrer och bomber flyr från.”

Enligt den norska religionshistorikern Øyvind Strømmen, som i ett par års tid följt med den typ av ideo­logisk diskurs som Oslomördaren passar in i, kan man se Breivik som ett exempel på en ”internetradikalisering”.

Enligt Strømmen är samma typ av radikalisering vanligt bland islamister. Eller varför inte bland de finländska skolmördarna Pekka-Eric Auvinen och Matti Juhani Saari.

Likheten mellan dem och Oslomördaren handlar inte bara om utseendet, eller skyggheten – alla tre sade sig hata svaghet och humanism, och lånade filosofiskt stoff från vitt skilda områden (John Stuart Mill, Nietzsche, UNA-bombaren) för att skapa sina egna hemmasnickrade teorier.

Enligt Strømmen sökte Breivik stöd hos kretsar på nätet som kallar sig ”anti-jihadister”, eller ”counter-jihadister”. Han avskyr så kallad ”kulturmarxism”, som kan inbegripa allt från ”politisk korrekthet” till multikulturalism, queerteori eller den typen av artiklar som brukar skrivas på nordiska dagstidningars kultursidor. Han avskyr det öppna och toleranta samhälle som bygger på idén om allas lika värde. Kort sagt det samhälle som ungdomarna på Utøya hade samlats för att försvara.

Breiviks 1 500-sidiga manifest är ett slags kusligt konceptuellt science fiction-bygge. Men många av de åsikter han framför är sådana som letat sig in i mainstreamdiskussionen under de senaste åren – inte minst den islamofobiska idén om muslimer som planerar att överta och en dag styra Europa.

Manifestet kryllar av märkliga detaljer. Till exempel om framtidens ghetton: så kallade ”liberala zoner” i Las Vegas-stil, där alla som vill syssla med sin ”Sex and the city-livsstil” kan göra det utan att störa andra.

Breivik beskriver ett 2000-tal som så småningom eskalerar mot ett storskaligt inbördeskrig. I denna vision ser Breivik sig själv som en av de första aktiva ”tempelriddarna”, en krigare som ska föra världen mot en ny ordning. Att han ser sharialagar som ett hot, men själv företräder ett reaktionärt, kvinnoföraktande och djupt våldsamt teoribygge är bara en av paradoxerna.

Den svenska journalisten Johan Lundberg sammanfattar det så här: ”Behring Breiviks köckenmödding till ideologi är starkt utopisk. Som en form av nazism där muslimer ersatt judarna, eller en bolsjevism där nation ersatt klass.  Därtill kan läggas tydliga influenser från dataspelsvärlden – massakrerna i Oslo och Utøya beskrivs som olika nivåer i ett dataspel med 70 procents chans att fullborda den första; 40 procent den andra, 20 procent den tredje och fem för bonusuppgiften.  I den närmaste framtiden handlar det dock om att likt de västtyska 70-talsterroristerna frammana ett tillstånd av kaos och lågintensivt inbördeskrig.”

När man bekantar sig närmare med den här typen av kusliga idéer är det omöjligt att inte bli en anhängare av ”ensam galning”-teorin. Breivik är, kort sagt, sjuk i huvudet.
Men hans attack riktade sig mot människor som i allra högsta grad var verkliga, levande, som hade syskon och föräldrar och vänner. Och hans handlingar kommer att få fortsatta politiska konsekvenser, precis som attackerna den elfte september.

Scotland Yard lär redan nu ha placerat ”tempelriddare” högt på sin prioriteringslista över potentiella terrorister.