Förödelse. Totalförstörd fasad i centrum av Oslo. epa/VEGARD GROETT

Med checkhäfte och sheriffstjärna

”Den typiska norska rasisten är en person som har stora fördelar av att bo i ett samhälle som är inriktat på rättvisa”. Händelserna i Oslo får Hadle Oftedal Andersen att reflektera kring det politiska klimatet i Norge just nu.

Enorma explosioner i regeringsbyggnaden i Oslo. Den första tanken är att det självklart har att göra med Mellanöstern. Under de senaste decennierna har Norge deltagit i krigen i Irak, i Afghanistan, i Irak igen, och nu senast i Libyen. Norge har, som en synnerligen aktiv medlem i Nato, gått med i alla USA:s militära fälttåg, i det som av deras motståndare uppfattas som en kamp på liv och död för den muslimska civilisationens överlevnad. Man kan säga vad man vill om hur representativa Saddam, talibanerna och Gaddafi är för denna traditionellt sett toleranta och inkluderande kultur. Men man måste nog vara naiv i överkant för att inte se att Norges roll har fört landets huvudstad en bit upp på listan över potentiella terrormål.

Några timmar senare, och nyheten om att folk mejas ner med skjutvapen på den socialdemokratiska ungdomsrörelsens sommarläger på Utøya. Gärningsmannen har ”nordiskt utseende”. Och det börjar långsamt gå upp för en, det som för tillfället verkar vara sanningen om denna fruktansvärda fredag: Mördaren tillhör de nynazistiska grupperna i Norge, och han har utfört sina vansinniga handlingar i protest mot vad han uppfattar som en multikulturellt inriktad socialdemokrati.

Här ska det inflikas att nästan alla de terroristhandlingar som har genomförts i Norge sedan 1945 har haft sin utgångspunkt i högerextremistiska miljöer. Både bomben mot första maj-tåget i Oslo 1979 och de så kallade Hadelands-morden två år senare. År 1973 lyckades den israeliska underrättelsetjänsten Mossad mystiskt nog ta sig in i Norge och avrätta den totalt oskyldiga marockanska servitör man misstog för en av männen bakom skotten i München året innan.

Men det här är 30 till 40 år sedan och mycket har hänt med både världen och Norge sedan dess. I Norge, precis som i resten av västvärlden, finns det i dag islamistiska fundamentalister. De är lyckligtvis inte många, men de är galna. Och det var högst sannolikt en eller två av dessa som 1993 försökte dräpa den norska utgivaren av Salman Rushdies Satansverserna.

Från mitt perspektiv, som utvandrad norrman, ser jag några mycket uppenbara paradoxer i det norska samhället. Å ena sidan är landet mycket rättviseorienterat. Oljemiljarderna har främst gått till välfärden och till att lyfta arbetarklassens levnadsstandard. Invandrarna är hjärtligt välkomna till detta land med så mycket pengar och så få händer. I huvudstaden har mer än 50 procent av barnen utländska föräldrar. Och det här fungerar relativt smärtfritt. Att vara icke-västeuropeisk invandrare i Norge är en dröm jämfört med att vara det i Finland.

Samtidigt röstar 20 till 30 procent av invånarna på det främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Och min egen uppfattning, som baserar sig på vad jag upplevt i möten med vänner och bekanta, är att det nog är minst hälften av den norska befolkningen som är skeptisk till den omfattande invandringen, och särskilt till den muslimska världen. I klartext: hälften av den norska befolkningen är intoleranta idioter, men de håller i stort sett sin rasism för sig själva och sina vänner, eller gör undantag för de invandrare de möter och som de faktiskt ser att är helt ok människor. Och det politiska etablissemanget håller både dem och Fremskrittspartiet i schack.

Det finns kanske ingen anledning att nämna det, men ändå: den typiska norska rasisten är en person som har stora fördelar av att bo i ett samhälle som är inriktat på rättvisa.

På den internationella arenan är bilden minst sagt komplex. Med den ena handen delar man ut Nobelpris, ger som enda land i världen en procent av BNP till bistånd, och formligen kastar pengar på den palestinska staten så att man kan bygga upp nästan lika fort som israelerna kan bomba ner. Med den andra handen skickar man ut sina bästa unga män i militära operationer som ligger långt utanför FN:s mandat. Och allt detta sker med ett enormt brett politiskt stöd. Alla norska politiska partier med representation i parlamentet har varit med i en eller flera krigförande regeringar. Med undantag för Fremskrittspartiet, men det beror på att de aldrig fått vara med i regeringen. I stort sett utan så mycket som en liten demonstration av en befolkning som verkar helt införstådd med att vi ska agera som sheriffmyndighet i ren vilda västern-stil på världsscenen.

På den här skalan, mellan tolerans och intolerans, befinner sig det norska samhället. Och härifrån skjuter det upp några ytterst små nynazistiska grupperingar. Och det är ju i och för sig inte överraskande att gärningsmannen, vars namn jag vägrar att ta i min mun, har sin bakgrund i Fremskrittspartiets ungdomsorganisation. Som det mest ytterliggande av de högerorienterade partierna är det naturligt att det är här folk som han gör sina första famlande försök att uttrycka sina åsikter. Men om partier som Fremskrittspartiet – och likasinnade partier i Europa – öppnar upp för en jargong om det multikulturella samhället som gör att mardrömmen blir verklighet på det sätt vi nu fått se? Att det där finns falanger där folk med verkligt bruna åsikter finner varandra? Man kan naturligtvis fråga sig själv detta på ett generellt plan. Men när det kommer till händelserna förra fredagen, så tror jag att vi ska nöja oss med att säga att det var en galen mans verk, och denna galna mans verk allena.

Hadle Oftedal Andersen är universitetslektor i norska vid Helsingfors universitet. Översättning från norska: Philip Teir.