Världspremiärer i bastuhetta

The Mars Volta har rykte om sig att inte spara på sångdurationerna, speciellt inte i konsertsituation. De som tidigare sett Texas gåva till den moderna hårdproggen vittnar om komplicerade jamsessioner som pågår härifrån till evigheten. Men det var mycket som hade förändrats när bandledaren och gitarristen Omar Rodríguez-López och hans falsettstämda solistpartner Cedric Bixler-Zavala för första gången i gruppens tioåriga historia gav en riktig klubbspelning i Finland. 

Scenen och soundet på The Circus har delat åsikterna bland musikfans i stan, men i söndags var det mera bastuhettan och den tropiska fukten än bristen på virveltrumma som besvärade. Hur svårt kan det vara att vrida upp luftkonditioneringen?

Borta var nu de tidsdödande improvisationerna och långt utdragna tystnaderna. I stället kändes det som om The Mars Volta komprimerat sitt set till något som liknade en normal rockkonsert. Och lämpligt nog, inför det kommande, sjätte album har Bixler-Zavala skjutit ner proggarnas förväntningar om ett ytterligare flummaraton: "Ledsen, det blir ingen Zeppelin, ingen Santana, ingen Vishnu, inga congas, inga trettio minuter långa låtar […] bara framtidens punk." 

Och det tackar vi för! Själv gick jag till spelningen stålsatt och med skräckblandad förväntan om eviga gitarrsolon och fem minuters vindeffekter, men togs genast ner på jorden av den rakryggade och alltomsvepande attacken i de nya, ännu opublicerade låtarna. Framtidens punk? Kanske det. Den tekniska virtuositeten och samspelet som Mars Volta förfogar över skapar i sig en intensitet som sopar golvet med de flesta mohikanfrillor. 

Och på tal om hår, var det inte lite synd att Cedric och Omar klippt av sig de enorma afro-bollarna som tidigare var bandets kännetecken och varumärke. 

"Men ursäkta oss, här står vi bara och repar nya låtar som ingen någonsin hört tidigare …", sade Bixler-Zavala efter kvällens tredje världspremiär och rev ner enorma applådåskor. En unik tillställning, publiken var taggad till tänderna av iver och missade inte en chans att visa sin uppskattning.

Speciellt de avslutande tre, mer kända styckena höjde temperaturen ytterligare ett par grader. Därför var det också något av en antiklimax när gruppen efter stentuffa Goliath plötsligt lämnade scenen och aldrig återvände.  Men hallå, en encore kanske …?

I flera minuter stod över 1 500 personer och applåderade i takt, men långsamt sjönk insikten in att det faktiskt var slut efter "bara" en timme och tjugo minuter. Över en kvart senare stod ännu hundratals kvar och bölade och bönade bandet in på scen igen. När scenteknikern till slut drog för ridån, drog publiken rebelliskt upp den igen och fortsatte mässa, men förgäves. 

Och sen släpptes säkerhetsvakterna loss för att skingra massan. Slut på det roliga. Gå hem! Stort, stort minus, trots att de flesta nog var glada att komma ut ur lokalen och andas lite syre igen.