Vägen tillbaka till Karelen

Mitt på Narinkentorget i Helsingfors står en figur som är huvudet högre än alla andra och väntar. När han får syn på mig spricker ansiktet upp i ett brett och litet nervöst leende.

— Jag har inte sovit på hela natten, säger Dan Gratschev.

Gratschev. I hela sitt liv har han fått svara på frågan varifrån det namnet kommer. Nu ska han själv ta reda på den saken.

Vi snurrar filmen bakåt några månader, till det lilla huset på Rönnklasen i Pargas där Dan har växt upp. Huset är ett lågt envåningshus. Gräsmatten är prydligt klippt. Jag gläntar på dörren, den är alltid olåst, och ropar hej. Inifrån vardagsrummet svarar omedelbart en hög och vänlig stämma att jag ska komma in.

Det doftar kulitj. Dans mamma Maria Gratschev har bakat det traditionella ortodoxa påskbrödet.

Detta är Maria Gratschevs hem sedan fyrtio år tillbaka. Hennes enda hem. En gång fanns det ett annat hem. Det låg i ett skogsbryn invid några syrenbuskar på Karelska näset.

— Jag minns huset där mormor bodde. Djuren. Vi hade en liten ladugård och på morgonen släppte vi ut korna. De promenerade raka vägen till sjön och ställde sig där hela dagen för att slippa flugorna. På kvällen kom de snällt tillbaka av sig själva.

Bilderna kommer för Maria Gratschev en efter en, i blixtbelysning.

— Jag minns höstarna då vi tog upp potatis. Vi brände blasten, sedan åt vi kokt potatis direkt ur den heta jorden. Jag minns ärtlanden och jordgubbssängarna. De var inte stora, vi hade så litet jord.

Mångkulturell by
Byn hette Kangaspelto och låg ett fyrtiotal kilometer öster om Viborg. Namnet var finskt, men invånarna talade ryska och tron var ortodox.

— Jag minns gudstjänsterna i byns kyrka, prästen hette Kazanskij och hade en stor och vid mässkåpa. När vi skulle ta emot nattvarden ställdes vi på rad, jag var minst och hamnade under kåpan. Prästen gav oss en tesked vin och en brödsmula, sedan fick vi zapit, litet vatten att dricka. Därefter fick vi gå och kyssa ikonerna.

Marias mamma hade en vacker sångröst och sjöng i kyrkokören. Morfar sålde vaxljus.

Folk var fattiga. Alla kände alla. Husen stod nära intill varandra och gemenskapen var stark. Männen söp ibland. Däremellan jobbade de hårt, ofta som daglönare i Viborg eller som skogshuggare. Ibland kom det zigenare till byn, de fick bo hos Marias mormor.

— Hon var gästfri och tog emot alla. Zigenarna hade med sig matsäck och kokade kaffe på hennes köksgolv. De spådde i händerna mot betalning. Mormor kom väl överens med dem.

Och så kom kriget.

— Den tredje december 1939 var vi hos mormor. Kriget hade brutit ut några dagar tidigare och vi hade upplåtit vårt hus till soldaterna. Mormor bakade och degen höll på att stiga. Då kom en soldat in genom dörren, slog ned geväret och meddelade att vi alla måste vara ute ur huset inom en timme.

Maria Gratschev och hennes familj var bland de sista som evakuerades.

— Sju människor från vår by vägrade lämna sina hem. De försvann och ingen vet vad som hände med dem. Antagligen blev de dödade. I Sovjet var vi ju finnar. I Finland var vi ryssar.

Därefter följde kaos.

— Landsvägen var full med kor och hästar. Vi placerades på ett lastbilsflak utan räcken, folk fick hålla i sig allt vad de orkade. Sedan åkte vi tåg. Vi fick sitta i godsvagnar, direkt på golvet. Dörrarna stängdes från utsidan. Folk kissade i en hink som man tömde då den var full. Mammorna tog snö från taket för att barnen skulle få dricka. När vi var framme i Loimaa fick vi nybakad bulle med smör. Jag har aldrig ätit något så gott.

Maria träffade sin man Alexander Gratschev i Pargas. Alexander var hemma i grannbyn Sudenoja, men hade skickats som krigsbarn till Sverige som alldeles liten. De fick en son, Dan.

Tågresa på ryska
Nu står den trettiosjuårige tvåbarnspappan Dan Gratschev på perrongen och tittar på tåget som precis har tuffat in.

— Är det där vårt tåg? Är det? Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle stiga på ett tåg som går till Moskva!

Men vi ska inte ända fram. På våra biljetter står det Helsingfors-Viborg.

Dan är ivrig som ett litet barn. Han pratar oavbrutet. Han prövar vartenda ryska ord han kan med alla han träffar på tåget. Jag märker till min förvåning att han kan mycket mer ryska än jag trott. Han har ju aldrig talat språket, bara lyssnat då mamma och mormor talat med varandra.

— Mamma och mormor talade inget annat språk sinsemellan än ryska. Mormor satt ofta och bara grät över allt de hade förlorat. Hon kunde aldrig förlika sig med det. Mamma grät inte lika mycket, hon hann ju inte. Hon var tvungen att försörja både sin mamma och sig själv och började jobba tidigt.

Vi fyller i migratsionnaja karta, inreseblanketterna som är obligatoriska för utlänningar som besöker Ryssland. Tågvärdinnan tittar in i vår kupé och frågar om vi vill ha kaffe eller te.

— Kofe. I moloko, säger Dan innan jag hinner översätta.

Dan heter Gratschev i efternamn därför att han är ättling till en grupp livegna från Volgadeltat som placerades på Karelska näset i början av 1700-talet. De bildade byarna Kangaspelto, Sudenoja, Kyyrölä och Parkkila. Området var en del av Finland och det mångspråkiga Karelen. Hemspråket var ryska. Många kunde finska. Man funderade inte speciellt mycket över var man hörde hemma. Det var självklart och ingenting konstigt med att vara en del av flera kulturer samtidigt.

Efter kriget och evakueringen hörde man inte längre hemma någonstans.

— De kallades oss ryssar när vi kom till Pargas. Men vi är inga ryssar, det var ju ryssarna som tog ifrån oss allt vi hade! En gång smällde jag till en pojke så hårt jag orkade när han inte slutade viska "rysse, rysse" åt mig i skolan. Läraren gav mig ingen anmärkning. Han var på min sida, minns Maria med stolthet.

Ursprunget någon annanstans

Hennes släktingar är i dag spridda över Finland, Sverige och USA. Maria har jobbat på långvården större delen av sitt liv och trivdes med gamlingarna. Dan gick i svensk skola och blev tvåspråkig. I dag tränar handbollsjuniorer i Pargas IF, talar utpräglad Pargassvenska och säger att Pargas är det ställe där han har sina rötter - i princip. Men fortfarande upplever han en känsla av att inte höra hemma någonstans.

— När man ska kryssa i finska eller svenska som sitt modersmål brukar jag kryssa i båda. Jag kan inte kalla mig finlandssvensk. Inte kan jag i grund och botten känna mig som en finne heller, åtminstone inte enligt den gängse normen. Jag är för högljudd och talar för mycket och min uppväxt var inte typisk finsk.

Med "typisk finsk" avser Dan det reserverade, försiktiga. Så har det aldrig gått till hemma hos honom.

— Vi hade alltid folk hemma. De kunde komma vilken tid på dygnet som helst och alltid skulle de trakteras. Alla pratade högljutt i mun på varandra, min flickvän och sedermera hustru trodde att det ständigt pågick ett gräl mellan min mamma och moster.

Mycket i umgänget hade ryska drag. Att baka kulitj är ryskt. Att laga hemlagad pasha är ryskt. Det ryska språket var en del av umgänget. Men Dans förhållande till det ryska är fullt av motstridigheter.

— Jag tycker om mycket i det ryska, jag kommer bra överens med människorna. Men någonstans inom mig är jag förbannad över att de tog ifrån oss allt vi hade.

Maria Gratschev säger att hon inte har något emot ryssarna som folk. Men hon är arg på Kreml, Putin och allt vad rysk statsledning heter. Och vissa saker gör ont att höra.

— För en tid sedan såg jag en rysk kvinna intervjuas i tv om Karelen. Hon sade bara "eto nasja, eto nasja!" (det är vårt!) Jag blir ursinnig av att höra sådant. De tog det ju av oss. 

Gränsen närmar sig

Det östfinska landskapet rusar förbi tågfönstret. När vi är framme vid Vainikkala precis innan gränsen börjar Dan bli nervös. Han ställer sig i dörröppningen och röker och talar med övriga passagerare på en blandning av ryska och engelska. Konversationen löper utan problem.

Innan vi stiger av i Viborg blir det ett uppsluppet avsked med hjärtliga handskakningar och lyckönskningar. Jag får handgripligen dra Dan därifrån, eftersom de ryska passkontrollanterna kräver att vi snällt ska sitta på våra britsar innan vi får tillbaka passen. Dans nyfunna ryska vänner vill inte sitta ner och vi får vänta några minuter medan de blir åthutade av kontrollanterna.

— Det här var precis vad jag väntade mig av ryska myndigheter, muttrar Dan, trots att han inte är speciellt förtörnad. I själva verket är han litet förtjust.

Allt är främmande, allt är bekant.

Språket. Tyllgardinerna i restaurangvagnen. Hjärtligheten hos medpassagerarna. Tågvärdinnan som har vägrat tala om huruvida vi hinner få våra pass tillbaka innan Viborg.

Det är som om Dan skulle vilja sträcka ut en hand och klappa alltsammans.

Hotell Druzjba ligger på några hundra meters avstånd från järnvägsstationen. Vi går dit till fots. Det doftar tungt och sött av syren.

Mot Kangaspelto

Nästa morgon susar vi fram på den asfalterade riksvägen till S:t Petersburg i en rödmålad taxi med chauffören Igor vid ratten. Han har matat in gps-koordinaterna för Kangaspelto som Dan hade med sig. Det är inte första gången Igor skjutsar finländska turister som letar efter sina förfäders marker, och han varnar oss för att det kan ta tid. Naturen förändras, husgrunderna vittrar sönder, gps:en är inte ofelbar.

Men vi är hoppfulla. Tack vare lantmäteriverkets kartor från 1938 och karttjänsten Google Earth har Dan lyckats hitta de rätta koordinaterna för huset där hans mamma växte upp. Det ska ligga cirka 40 kilometer öster om Viborg, ett hundratal meter från landsvägen, i skogsbrynet mot ett öppet fält. Det gäller att hålla akt på topografin och på gps:en.

Igor tar av till höger på en liten skogsväg. Vegetationen är lummig och grönskande. Björk, rönn, alm, pilträd.

Plötsligt säger Dan:

— STOPP.

På andra sidan fältet blommar lila och gräddvita syrenbuskar. Det brukar vara ett tecken på att någon bott här en gång, för syrener växer inte vilt. Igor tar med sig gps:en, vi vandrar över fältet längs två hjulspår i det höga gräset som är alldeles fullt med klargula smörblommor.

Solen gassar. Någonstans bakom trädtopparna hör vi göken gala, taktfast och enformigt. En svartgul riddarfjäril fladdrar förbi. Älgflugorna surrar i vårt hår, i ansiktet, de kryper in i öronen och under svettiga bluslinningar.

Vi följer gps:en förbi syrenbuskarna, längs skogsbrynet. Hundra meter. Nya syrenbuskar. Igor ställer sig mitt bland dem och säger:

— Här är det.

Dan tittar sig omkring.

Här finns absolut ingenting. Raka tallstammar och ett grönskande fält. Uppkastade jordhögar, spår efter en grävmaskin. Kanske det ska byggas ett hus här.
Inga spår av stenfot. Inte ens en tegelsten. Ingenting som över huvud taget tyder på att en familj en gång haft sitt hem på det här stället.
Men både kartan och gps:en talar samma språk. Det här är stället.

Dan tar fram telefonen.

— Hej mamma. Jag står på mommos gård.

Dan beskriver jorden för sin mamma. Den är ljus och sandig, inte lerig som i Pargas.

Han avslutar samtalet och tar fram sin lilla glasbruk, fyller den med sandig moränjord och lägger på locket. Vandrar ut några steg på fältet och säger:

— Här lekte mamma och moster som barn.

Taxichauffören har gått tillbaka till bilen, han vill inte lämna den obevakad. Ryska taxichaufförers vana trogen har han satt på rysk popmusik, vi kan höra dunket ända hit.

Dan är inte intresserad av att bli kvar på stället någon längre stund. Nu har han sett det.

Kyrkan i tallmon
Vi fortsätter till fots längs landsvägen, svettiga och alldeles fulla med älgflugor. Här någonstans låg byns kyrka, en ortodox liten träkyrka där det hölls gudstjänst de söndagar den ambulerande prästen var på plats. Platsen ska vara utmärkt med ett kors.

Fåglarna drillar i vartenda snår, och Dan som är amatörornitolog är vild av entusiasm. Karelska näset är fortfarande tämligen orört. Därför är fågellivet här mycket rikare än på den finländska sidan.

— Jag har aldrig hört så många fåglar på en gång! Kornknarr! Taltrast! Dubbeltrast! Näktergal! Artrikedomen är helt enorm. Och att de sjunger mitt på dagen!

Sedan ropar han till. Några meter in i skogen står ett stort vitt ortodoxt kors med tvärslå. Det har rests för ett tiotal år sedan av ättlingar till dem som flydde från Kangaspelto.

Dan går några steg uppför backen. Stannar och faller ner på knä. Tårarna strömmar utför kinderna, han gråter hejdlöst utan att kunna säga ett ord. Jag står tyst bakom och känner själv en märklig rörelse stiga upp i bröstet, en rörelse inför någonting som inte har med religiositet att göra utan med respekt. Respekt inför människan och hennes djupa inneboende behov att få svar på frågan: Vem är jag? Varifrån kommer jag?

Det här korset ger inga svar. Tallskogen fanns inte på mammas och mormors tid. Allt är förändrat. Dan kan inte känna igen saker. Det bryr han sig inte om. Vad han bryr sig om är att någon har gjort sig besväret att resa ett kors på just det här stället.

Släktgraven
Svalkan och stillheten slår emot oss som en hugsvalelse inne bland de höga, raka tallstammarna. Det är som att befinna sig i en katedral. Mellan stammarna skymtar jag en fyrkant av stenar. Det är det enda som finns kvar av den gamla kyrkan, en mossbelupen och övervuxen stenfot.

Det doftar kåda och liljekonvalj. Marken är full av liljekonvaljer, deras små vita klockor bryter av mot det mossgröna. Bakom stenfoten ligger ännu mindre fyrkanter utspridda. Rester av församlingens gravar.

Dan ropar till igen:
— Viktor Verikovs grav! Det var mormors kusin! Han dog tragiskt som nioåring i en jaktolycka.

Viktor Verikov 1921-1930 står det på den lilla stenen. Vi hittar två intakta gravstenar, det är allt. Av de övriga gravarna är bara konturerna kvar, fyrkanter av stenar inbäddade i mossa.

Men Dan är djupt tillfreds.

— Jag visste att det inte skulle finnas något kvar. Finska armén brände ju det mesta innan ryssarna kom. Att jag ändå kunde hitta en släktgrav gör mig otroligt glad.

Någon ilska känner Dan inte.

— Jag är så glad över att ha fått se detta! Jag ville veta var mamma växte upp. Hur det ser ut. Marken, träden, landskapen. För mig räcker det att veta att här låg kyrkan, här hamnade mamma under prästens kåpa när hon tog emot nattvarden.

Utfärd till sjön
Vi är klara. Dan bryr sig inte om att dra ut på det hela.

— Det finns de som åker tillbaka hit varje år. Det är inget för mig. För jag kan ju inte påstå att jag hör hemma här. Jag skulle gärna visa mina barn de här ställena någon gång när de blir äldre. Men det är inte bråttom. Huvudsaken är att jag har fått se det.

Innan vi åker tillbaka till Viborg bestämmer vi oss för att försöka hitta Muolaanjärvi, sjön dit korna gick för att svalka sig sommartid. Längs guppiga skogsvägar söker vi oss i riktning mot sjön, som nu för tiden heter Glubokoje (Djup) och visar sig vara förvånansvärt svår att hitta. Vägen blir mindre och mindre och sämre och sämre men någon sjö är inte i sikte.

Mitt i skogen passerar vi plötsligt några förskräckligt fula höghus i betong. På gårdsplanen står ett gäng medelålders män och grillar. Vi stiger ur bilen och jag frågar dem om de vet var sjön ligger.

— Inte alls långt härifrån. Vi ska visa er. Men sätt er ner först, maten är snart klar säger Nikolaj Gurulev som tar emot oss ungefär som om det varje dag ur tomma intet dyker upp ett gäng finska turister i en illröd taxibil.

Han är pensionerad yrkesmilitär och tillbringar alla sina somrar på det här gamla pensionatet, i sällskap med sitt kompisgäng. Allihopa bor i S:t Petersburg och kommer ut till sitt kära pensionat under veckosluten och semestern. Det står klart från första början att de mycket väl förstår varför vi är här. Alla vet att området en gång tillhörde Finland.

— Vi har hittat gamla husgrunder på många ställen i skogen, vi kan gärna visa er. Och Mannerheims dotter hade en datja här! Ska jag ringa en kompis som kan ta er dit? undrar Anton Gemanov.

— O nej det behövs inte... börjar jag men blir avbruten av Andrej Selmov.

— Vem av er kör?

— Ingen, vi har chaufför.

— Utmärkt!

Inom en halv minut är snapsglasen och vodkaflaskan på bordet. Stora fat med saltat svinister, salo, går runt. Vi dricker vodka, äter svinister och har all möda i världen att ta oss därifrån, eftersom sällskapet absolut vill att vi ska stanna på middag. Det kan vi tyvärr inte, för vi har program i Viborg och det är redan eftermiddag.

Avsked
Innan avfärden går vi ner till Muolaanjärvi längs en bred skogsstig. Sjön är enorm, nästan som ett hav. Det går inte att se till andra sidan. Strandkanten är alldeles svart av grodyngel, jag har aldrig sett så många grodyngel i mitt liv. Luften surrar av trollsländor. Vattenlöpare pilar av och an mellan näckrosbladen.

Dans entusiasm vet inga gränser.

— Jag hade aldrig förstått att det är så vackert här. Naturen är ju helt annorlunda. Och orörd. Jag har redan sett flera olika sorters trollsländor. Till och med luften känns renare.

Det ryska gänget försöker med allt våld hålla oss kvar då vi går tillbaka upp till pensionatet för att ta adjö innan vi sätter oss i taxin.

— Vi har lagat soljanka, plov, hartjo, sjasjlyk... Allt är klart om tio minuter! Ni måste stanna och äta med oss.

Vi skakar hand med alla och ber minst fem gånger om ursäkt för att vi inte kan stanna den här gången.

— Kom tillbaka nästa vecka! Vi är här alla veckoslut.

När vi sätter oss i bilen frågar jag Dan om han inte hade haft lust att diskutera med ryssarna om traktens historia. Ställa de där frågorna som just då hade känts vassa och obekväma men som kanske behöver ställas. Om man vill ha en ärlig dialog.

Men Dan skakar på huvudet. Vodkan bränner fortfarande på tungan, saltet från svinistret känns i munnen.

Det är inte det att han plötsligt inte längre bryr sig om det skedda. Att Karelen annekterades, att hans mamma, moster och mormor tvingades upp på ett lastbilsflak och aldrig mer fick återse sitt hem.
Det är bara det att just i den här stunden är han tvungen att skratta åt en tanke.

— Om tre ryssar i Finland hade ramlat ur en taxibil och frågat ett lokalt sällskap om vägen - tror du att de hade blivit bjudna på middag?