Från symbolisk demonstration till karneval

Sedan tre män i tjugoårsåldern i fjol försökte förstöra Pridestämningen i Helsingfors genom att attackera deltagarna med rökbomber under paraden har debatten kring homosexualitet blommat upp på nytt. Sociologen och en av pionjärerna inom den finska gayhistorieforskningen Kati Mustola menar att det ännu för ett år sedan fanns många homosexuella som inte längre ansåg det viktigt att delta i Prideparaden eftersom den samhälleliga situationen för hbt-folket hela tiden blivit bättre.

– Men efter fjolårets händelser, vårens mediedebatt samt tillslaget mot Setas (Förbundet för sexuellt likaberättigande) lokalavdelningskontor i Helsingfors har garanterat många vaknat till igen. Något som också syns i att lokalförbundets medlemsantal vuxit. I dag tycker också många heterosexuella personer att det handlar om en människorättsfråga som de vill stödja.

Frigörelsedagar i början
Till en början fanns ingen nationell prideverksamhet i Finland. När Seta grundades 1974 som en protest mot all sorts diskriminering var det ett resultat av mindre, spridda gruppers arbete runt om i landet.

På den tiden begränsade sig pridearrangemangen ännu till huvudstadsregionen.

Motsatsen till dagens pridevecka hette då ”frigörelsedagarna” och ordnades endast i Helsingfors. Sedan dess har arrangemangen hela tiden vuxit och spritt sig till bland annat Åbo, Tammerfors, Jyväskylä, Vasa och Uleåborg.

– Med tiden har man insett att verksamheten är stark nog att finnas på många håll, vi ryms med allihop. Också namnet har förändrats från att tangera frigörelse till att lyfta fram stoltheten. Den nuvarande prideveckan innebär en signal om att vi finns och att vi inte kommer att försvinna utan fortfarande kräver våra rättigheter. Konservativa politiker som Päivi Räsänen har kritiserat festligheterna för att vara för högljudda och menat att hbt-folket själva skulle vara skyldiga till att det förekommer påhopp. Här finns kanske ändå en motstridig tendens i det att festande halvnakna människor förstås kan störa någon samtidigt som det är just den ”in your face-effekten” man vill nå.

Från påse till sponsorer
I Sverige är det populärt bland politiker att signalera att de är moderna genom att gå med i paraden, något som ännu inte är lika allmänt i Finland. Mustola hoppas att fler finska beslutsfattare vill följa exemplet. Hon poängterar också att pridefestligheterna fortfarande ser väldigt olika ut i världen.

– I Östeuropa är situationen ännu väldigt allvarlig, som den var i Finland på 70-talet. Jag sörjer också att Tyskland helt verkar ha glömt sin historia i och med nazisterna som förstörde dokumentationen om den gamla homosexuella befrielserörelsen i landet. I dag hänvisar man också i Europa till Stonewallupproret på Christopher Street i New York 1969 som en form av startskott. Något som känns motstridigt i och med att hbt-rörelsen har äldre rötter än så i vår världsdel.

Veckans pridefestival i Helsingfors som kulminerar under lördagens parad har nu för tiden mer gemensamt med den amerikanska processionskulturen än rörelsens tidigare, betydligt mer tystlåtna demonstrationståg på 70-talet. Från att deltagarna i början till och med burit papperspåse på huvudet för att inte bli igenkända är västvärldens parader i dag både färggranna, högljudda och ofta sponsrade av gayvänliga företag som har både pengar och vilja att satsa. I gaymeckat Amsterdam har det ändå förekommit kritik mot att festligheterna är för kommersialiserade. Själv tror Mustola att utmaningarna ligger i att bemästra storleken men även fantasi och vilja behövs. Plus då förmågan att strukturera sig och tydligt lyckas presentera de olika organisationerna.

– I Finland ligger vi ändå en bit efter. I år är första gången nattklubben DTM bekostar en egen bil, en betydelsefull sak eftersom Helsingfors stads byråkrati kring det är väldigt komplicerad. Ärligt talat förstår jag inte hur abiturienternas lastbilar i februari klarar den saken.

Helsinki Pride öppnas vid Tre smeder kl. 15.30 i dag måndag. På lördag är det Prideparad med start på Senatstorget kl. 13.