Foo Fighters - bara ett rockband

ROCK
Foo Fighters
Byholmen 26.6

Det sägs att om du sitter tillräckligt länge på ett och samma ställe så kommer hela världen till slut till dig. Det måste ha varit känslan i kåkstaden ute vid Byholmen när nästan 30 000 unga personer för en kväll invaderade det som tidigare var Sörnäs hamnområde.

Den långsamma av- och utvecklingen av industrierna vid Helsingfors stränder har erbjudit konsertarrangörer helt nya möjligheter att sälja tiotusentals biljetter, utan att betala hyra för dyra anläggningar som Olympiastadion. Och på något sätt passar det kanske rockmusiken bättre att spelas på post-apokalytiska asfaltfält än på idrottsanläggningar.

Scenen var åtminstone stor nog, faktiskt för stor för Foo Fighters som, trots att de kanske är världens populäraste rockband just nu, ändå inte är mera än ett rockband. Dave Grohl må vara den mest gulliga manboyn i musikbranschen, men efter två timmars non-stop-exponering av hans nuna på videoskärmarna är jag till bristningsgränsen fylld av översympatisk surfermimik och bländvita tandrader. Foo Fighters består ju ändå av en handfull riktigt karismatiska personligheter som Grohl kunde låta stiga fram mer, och framför allt synas mer på videoskärmarna (det är ändå via dem som 80 procent av publiken såg något alls av bandet).

Leadgitarristen Chris Shiflett och Grohl hade visserligen ett par solodueller, men speciellt basisten Nate Mendel försvinner i kulisserna, liksom tredje gitarristen Pat Smear. Trummisen Taylor Hawkins däremot är Foo Fighters andra ansikte – och andra bländvita tandrad – och den killen kan verkligen hantera sina kaggar! När Hawkins leder anfallet blir det punch i låtarna, det visade han genast i superhiten Pretender som lätt satte sig i kvällens topp femma.

Den första allsången hörs i gamla My Hero, och nya låten White Limo ägnade Grohl till Michael Monroe som uppträtt på festen tidigare på dagen. Bra ös i den, men på något sätt känns det som om konserten här tappar momentum, och efter det aldrig når upp till samma intensitet, annat än stundtals.

Ett av bottennappen i mina öron är när Hawkins sjunger Cold Day In The Sun – hallå, det var inte det jag menade med att låta de andra stiga fram!

Under Long Road To Ruin finner jag mig stå och tänka "fan, de borde spela bättre", men så inser jag att det är inte är fel på bandet, det är själva låten som inte räcker till: Mellantempo, lite gung, tjacka-tjacka-tjacka-gitarrer, klingande gitarrer, surrande gitarrer och en sist och slutligen ganska melodifattig refräng.

Se där, Foo Fighters i ett nötskal: Jättekiva, men oförlåtligt tråkiga.

Och det är som om Grohl själv också fattat det, för precis som jag är på väg att ge upp och gå hem kastar sig bandet in i en över tio minuter lång, mördande tung version av Stacked Actors (från Grohls egen favoritplatta There Is Nothing Left To Lose, 1999). Trots att låten i tiderna spelades in med en trio blir Stacked Actors nu en fin demonstration av vad man i bästa fall kan göra med tre gitarrer på scen. Konsertens intressantaste bidrag, lätt!

Gamla favoriten Monkey Wrench låter faktiskt lite fånig bland de nya, mer "seriösa" låtarna. Känsliga Wheels gör Grohl alldeles ensam med sin gitarr, och inleder Times Like These på samma sätt. Att på det sättet kapa den största låten till sig själv är en klar och tydlig signal till både bandet och publiken att Foo Fighters är Dave Grohls eget band, och tillhör ingen annan.

För dem som visste att stadens ordningstadgar kräver tystnad i Byholmen klockan 23 (är det för att kåkstaden ska få sova?) tyckte kanske det var fånigt av Grohl att med tio minuter kvar av konserten egga upp publiken med "vi spelar tills de vrider av elektriciteten, är det ok för er" och sedan tajma setet precis på minuten. Det är sådana billiga tricks som konstant äter upp hans sympatiska image och i stället göder bilden av en beräknande banddiktator. Och får magsura kritiker att rasa inombords. Så onödigt, liksom.

Young Man Blues är ett hackigt, klassiskt bluesnummer som skjuter lite over the top men All My Life funkar riktigt bra igen, och på Queens gamla Tie Your Mother Down lyfter taket lite grann för andra gången på kvällen. Spelglädjen är påtaglig.

Finalen blir finfina Everlong från Foo Fighters andra album (1997) och jag minns plötsligt varför de här gökarna alls klarar av att sälja nästan 30 000 biljetter till Helsingfors trettioplussare. Orsaken stavas "en oförsonlig längtan efter Nirvana och Pixies".

LÅTLISTA

• Bridge Burning
• Rope
• The Pretender
• My Hero
• Learn to Fly
• White Limo
• Arlandria
• Breakout
• Cold Day in the Sun (Taylor Hawkins vocals)
• Long Road to Ruin
• Stacked Actors
• Walk
• Monkey Wrench
• Let It Die
• Generator
• Wheels
• Times Like These
• Young Man Blues (Mose Allison-cover)
• This is a Call
• All My Life
• Skin and Bones
• Best of You
• Tie Your Mother Down (Queen-cover)
• Everlong

BÄST: Stacked Actors, Chris Shiflett och vädret.

SÄMST: Cold Day In The Sun, videoregissören och att det var söndag kväll efter midsommar (och före jobbmorgon).