Om att fly sig själv och rädda hela världen

Annelies Verbeke deltar i författarmötet i Lahtis som inleds i dag, med temat Författaren bortom orden.

– Jag undrar hur det kommer att bli om vi sitter där och analyserar skrivandet i tre dagar. Blir det som att tänka så mycket på sin andning att man börjar hyperventilera?
Jag lugnar henne med att risken för uttömmande analyser är liten, snarare brukar samtalet skena i väg åt olika håll där var och får välja egna spår.

Sömlöshet, tröst och sorg

Verbekes debutroman, Slaap! (Nuku!, utgiven på finska) handlar om den unga Maya och den betydligt äldre Benoit som möts i de sömnlösas natt.

”Vem som helst sover. Sömnen väver samman nuet och det förflutna. Sömnen bearbetar och helar. Sömnen förenar fattiga och rika, män och kvinnor, människor och djur. Alla, var och en. Utom mig,” tänker Maya rasande när hon cyklar omkring på de mörka gatorna.

Benoit ser henne och tycker att hon liknar hans underbara mamma, som han förlorade när han var liten. Slaap! har kallats en kärleksroman, vilket förvånar Verbeke:

– Visst tröstar de varandra men deras första fysiska kontakt är närmast katastrofal. För mig är det en roman om Benoit, om hur han utvecklas från en pojke som längtar efter sin mamma till en omvårdande vuxen.

Verbeke är inte själv en utpräglat sömnlös person. Inspirationen till romanen fick hon under en kort period av ”positiv sömnlöshet”, en workshop för manusförfattare som gav henne modet att börja skriva. Debutromanens tema för henne är rastlöshet och saknad.

Romanen är både drömsk och konkret. En bild av den kärlek som Benoit förlorat är mammans vana att ordna maten som ett vänligt ansikte på tallriken åt honom. Till slut är det han själv som tillreder en måltid åt Maya, och ”äggen ser upp på honom från stekpannan. De gråter inte”.

Verbekes senaste roman, som utkommer på finska i oktober, heter Vissen redden (”Att rädda fiskar”) och handlar om Monique Champagne som beslutar att överge sitt gamla författarliv och i stället ägna sig åt att rädda världens fiskbestånd. Hon väljer fiskarna för att hon ser havet som livets ursprung. Om haven är hotade innebär det också slutet för mänskligheten, resonerar hon.

– Jag hade funderat på hur folk använder ideologier och stora saker för att fly olyckan i sina egna liv. Jag menar inte alls att aktivism skulle vara av ondo, men jag tyckte jag såg hur folk efter stora personliga katastrofer kunde fatta väldigt drastiska ideologiska beslut, bli radikala veganer efter en skilsmässa och så vidare. Jag fascinerades av sättet att projicera det personliga på världen. Nå, så gick det så att mitt livs stora kärlek lämnade mig, och då visste jag vilken sorg som skulle driva min Monique i hennes engagemang.

Karismatiska nationalistledare

Det är inte så ofta vi i Finland tänker på Belgien – eller på belgisk litteratur – men det kunde finnas skäl att göra det.

För bara några dagar sedan gjorde det högerextrema separatistpartiet Vlaams Belang rubriker genom en aktion i Bryssel – ett tjugotal folkvalda politiker försökte täcka de franskspråkiga gatuskyltarna vid regeringsbyggnaden med skyltar på flamländska.

– Den här typens nationalistiska rörelser tycks finnas i hela Europa, ni har fått känna av det här också, säger Verbeke.

Sedan valet för ett år sedan styrs Belgien av en expeditionsministär, eftersom regeringsförhandlarna inte lyckats nå enighet om vilken inriktning en koalitionsregering mellan vinnarna i Flandern, Bryssel och det fransktalande Vallonien skulle ha. En orsak är de flamländska separatisternas och den nyflamländska alliansen N-VA:s valseger.

– Jag kunde inte tro mina ögon när jag följde med rösträkningen under valkvällen. Jag var helt chockad, säger Annelies Verbeke.

– Egentligen har den flamländska separatistiska rörelsen vuxit sig stark tack vare en enda man, Bart de Wever. Han är smart, vitsig, omåttligt populär, och charmade väljarna totalt genom att delta i en frågesport på tv. Det han vill är att klyva Belgien i två delar och det gör mig väldigt sorgsen, säger hon.

Vill inte förlora det franska

Visst finns det historiska skäl, utöver språket, till främlingskapet mellan flamländare och valloner i Belgien. I dag är det protestantiska Flandern förmöget medan det katolska Vallonien är fattigt. Tidigare var det tvärtom.

– Under första världskriget dog många fattiga flamländska bondpojkar för att de helt enkelt inte förstod det franska befälets order. Men det var för länge sedan. Nu är nu och jag skulle väldigt gärna fortsätta att kalla mig själv belgisk, säger Annelies Verbeke.

– Flamländare och valloner har trots allt också så mycket gemensamt historiskt och kulturellt. Och så har vi ju Bryssel som geografiskt ligger i Flandern men kulturellt är något helt annat, varken vallonskt eller flamländskt utan belgiskt!

Jag önskar att vi kunde närmas i stället för att fjärmas.

Fast hon numera bor i det flamländska Gent, är hon uppvuxen i Bryssel där flamländskan är ett minoritetsspråk i ungefär samma storleksklass som svenskan i Helsingfors.

– Min franska är inget vidare men efter valet har jag börjat titta på vallonsk tv och läsa böcker på franska. Jag vill personligen inte alls förlora kontakten med det franskspråkiga Belgien.