Män och makt och Silvio Berlusconi

Redan samma dag som IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn eskorterades ut ur ett flygplan på JFK av polisen förekom de båda klassiska, simplifierade diskurserna i krönikor och opinionstexter:

A) En man med makt som tror han kan ta för sig, underförstått att övergrepp skulle vara något som är kopplat till män med makt, vilket det inte är.

B) En honungsfälla – alla visste ju att han är svag för kvinnor, vilket underförstått innebär att mannen inte kan rå för något och är ett offer. Så är det naturligtvis inte heller.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun. Rättegångar pågår, dömda är inte skyldiga förrän klubban faller. Men säg den som kan bortse från mängden av sexskandaler som briserat, både rena rättsfall och övriga klanterier som visar på bristande omdöme.

Tidigare i vintras dömdes Israels tidigare president Moshe Katzav för våldtäkt och trakasserier. Följande som prövas är Silvio Berlusconi som åtalas för maktmissbruk och sex med en minderårig, Strauss-Kahn som åtalas för övergrepp på en hotellstäderska och Julian Assange som hävdas ha svårt att uppfatta ett nej.

På listan över privata klanterier och annat bristande omdöme hittar vi kung Carl XVI Gustaf som sägs ha fastnat på bild då han tittat på porrshow, Arnold Schwarzenegger som ynglat av sig utanför äktenskapet, Tiger Woods sms:ande, och varför inte Ilkka Kanervas. Även om kvinnoaffärer, porr och sms:ande är långt ifrån brottsligt har också de här männen hamnat under lupp på grund av sitt inflytande och som förebilder.

Nu dras allt och alla över en kam. I förra veckans nummer av tidskriften Time knyter Nancy Gibbs ihop alla de här fallen med tidigare och tidningen rubricerar saftigt med Sex. Lögner. Arrogans. Vad som får mäktiga män att bete sig som svin.
I en krönika i Uusi Suomi påminner journalisten Tuomas Enbuske å sin sida att sexuella övertramp inte är något som uttryckligen mäktiga män sysslar med, speciellt inte om man tittar på brottsstatistiken. För att inte tala om mörkertalet av övergrepp som sker mellan personer som känner varann eller rentav är gifta.

Feedback som slår fel

Och handlar det faktiskt bara om män? Till största delen ja, tror Henry Laasanen, statsvetare i Jyväskylä som skrivit boken Naisten seksuaalinen valta (Kvinnors sexuella makt, 2008). I den omstridda boken målar han upp ett maktförhållande i heterovärlden där kvinnor – grovt generaliserat – har makt att reglera den sexuella marknaden och män kan skaffa status som ett slags valuta.
Trots att Laasanen tillskriver kvinnorna deras beskärda del av heteromaktspelet tror han att det i de nämnda fallen av övertramp handlar om att män med makt invaggats i sin värld.

– Det handlar inte om vilka just de här männen är, utan vad som kan hända då en person med vissa egenskaper dessutom förblindas av makt och blir van vid att få vad han vill väldigt snabbt. Då kan man försöka få sex snabbare och med grövre medel, eller bara fortsätta att ta för sig av bara farten, som då Schwarzenegger rapporteras ha klämt och tafsat. Situationen försvåras av att kvinnor reagerar olika på det, säger Laasanen och avser att en skandal kan ha föregåtts av en räcka skeenden där samma man fått ”positiv feedback” av kvinnor som funnit det upphetsande, eller av andra män som tycker att det är tufft.

– Det är klart att det förekommer en sådan positiv feedback, annars skulle det inte uppstå så många sådana här situationer.
Som sexuell strategi kan det i princip hända vem som helst som uppnår en sådan position, menar Laasanen. Men ändå inte vem som helst: Världen är full med makthavare som inte beter sig sexuellt påträngande.
– Där spelar de personliga egenskaperna in, omgivningen och värderingarna.

Han tror ändå att det är toppen på ett isberg som syns.
– I vissa fall uppstår ett spel där alla parter upplever det spännande, och då är ingen offer. Men för andra upplevs samma beteende oönskat och då går det över gränsen till trakasseri och våldtäktsförsök.
– Jag tror det här är mycket vanligt också på arbetsplatserna, men kvinnor vill inte gärna föra fram fallen.
Laasanen hänvisar till studier som gjorts om toppidrottare som vänjer sig vid ett utbud av intresserade kvinnor som mer eller mindre står i kö på nattklubbarna.
– Där uppstår lätt ett systematiskt utnyttjande av situationen. Men det blir ingen skandal så länge det är fråga om kvinnor som också upplever att de får något ut av det. Att rockstjärnor eller idrottsstjärnor gör så kritiseras mer sällan eftersom de inte har någon officiell maktposition.
Då allt fler fler kvinnor uppnår maktpositioner i samhället tror Laasanen att det uppstår fall där rollerna är de motsatta. Men inte i samma skala.

Hövdingar med flera fruar

Också Birgitta Tullberg, professor i evolutionär ekologi vid Stockholms universitet, ser en koppling mellan makt och reproduktion för männens del.

I många historiska samhällen har makt förknippats med flera fruar och många barn.
– Strävan efter makt är en väldigt stark drivkraft. Man måste fråga sig vad det är som kan driva en så, säger Tullberg.
Själv ser hon att sökandet efter makt kan vara nedärvt för att det ger reproduktiva fördelar, och även om den finns hos både män och kvinnor är kraften, kombinerad med risktagande, vanligare hos män.

Men kopplingen gäller främst reproduktion, inte våld mot kvinnan. I de historiska samhällen där en hövding fått omge sig med fler fruar har det varit tillåtet.
– Kopplingen handlar alltså inte om övergrepp eller om att göra bort sig och handla irrationellt.

Tullberg har också studerat fenomenet altruism, som hon anser stå i ett motsatsförhållande till den i naturen förekommande reciprociteten, det vill säga utbytet av nytta och handlingar. Det är inte omöjligt att den som upplever sitt arbete som oerhört altruistiskt glider in på ett berättigande som framkallar dubbelmoral.

– Man kanske tänker ”jag har gjort så mycket bra, så jag har rätt att göra det här”, säger Tullberg och hänvisar till människors förmåga att odla självbedrägeri som omfattar olika och oförenliga begreppsvärldar.

I dagens läge är det inte längre okej att kungar reser runt och sprider sin säd, och polygami är ett marginalfenomen. Att det görs övergrepp kan bero på omgivningen kring en makthavare: att det inte finns någon som säger stopp. Tvärtom kan de omgärda sig med vänner som städar upp spåren, som det gått för svenska kungen. Och kring Dominique Strauss-Kahn har franska journalister själva erkänt att de gått med i ett slags omertà, ett samförstånd omtystnad.

Marion Van Renterghem, journalist på franska Le Monde, säger till New York Times att ribban är mycket hög för att skriva om det privata. Det är i för sig korrekt, men det bidrar också till att skapa det farliga fria svängrummet.
Att även de med makt unnar sig en medmänsklig spärr, nån som säger ”stopp”, skyddar mot att skandaler briserar efter att man blivit fartblind. Och de obarmhärtiga medierättegångarna skulle i bästa fall inte behövas – för vad vet vi, inte vem som är skyldig i alla fall.