Intimt och varmt med Glasvegas

 

Glasvegas

The Circus 17.5

 

Skottlands hetaste band just nu är tveklöst Glasvegas som i våras släppte sitt andra fullängdsalbum Euphoric Heartbreak. Liksom debutplattan från 2008 är det storslaget ekande gitarrer, taktfast rytmsektion och hyperdramatiska sångmelodier på menyn.

 

Förväntningarna på spelningen i tisdags var minst sagt höga, och Glasvegas brett klingande sound skulle också bli ett bra eldprov för The Circus, som i samarbete med promotorbolaget Livenation ändrat profil från nattklubb till fullfjädrad konsertsal.

 

Glasvegas uppträdde i Finland för första gången på Ruisrock 2009, en fin spelning som sågs av högst ett par hundra ögonpar, så det var knappast med stora förväntningar som solisten och låtskrivaren James Allan, gitarristbrorsan Rab Allan och basisten Paul Donoghue nu återvände till ”Europas outback” med nya trummisen Jonna Löfgren.

 

Men vad vi fick var en oerhört intim och varm show, mycket tack vare den fantastiskt hängivna skaran på ca 800 pers. Kontakten mellan James och publiken behövde inget skränande eller fåniga rockstjärnemanér, tvärtom var det som om vi dykt upp i bandets replokal för att hälsa på.

 

Knarr, svaj och bräkande

Spelningen sparkades i gång med de tre första spåren från nya skivan, och det stod snabbt klart att James inte kommit hit för att maska sig igenom kvällen, utan verkligen tänkte sjunga. Och fattas bara annat, så beroende som låtarna är av hans vokaler. Vad James sångstil skall kallas är däremot en annan fråga. Rösten knarrar, svajar över i falsett och bryter fram, konstant på bristningsgränsen, som om varje vers var den sista han någonsin kommer att få sjunga.

 

Inga hastiga rörelser, James spanar långsamt och nöjt leende ut över publiken och verkar gilla vad han ser. (Det är nästan bara fans på plats, det såg biljettpriset till.) I den vackra My Own Cheating Heart från första plattan sjunger alla redan med, James släpper mikrofonen, lyssnar och kan inte tro sina öron.

 

Samma sak upprepas i Go Square Go och Daddy’s Gone, där James pokerface till slut brister och han sätter händerna för ansiktet och skakar på huvudet i vantro, ”så här rörande var det inte meningen att konserten skulle bli. Herregud, en vanlig tisdag”, verkar han tänka.

 

Bäst funkar Glasvegas krävande sound i de lugnare, långsammare låtarna som Whatever Hurts eller Lonesome Swan. Den översnabba Shine Like Stars håller på att falla sönder i luften, det blir oklart vem som leder och trum-Jonna verkar – första och enda gången under kvällen – inte riktigt hänga med i svängarna. Annars är hon kul att se på där hon står (!) och spöar skiten ur det lilla batteriet som om det var skyldigt Tony Soprano pengar. Med ränta.

 

Bättre set nästa gång?

Mesta tiden går ändå åt till att stirra på karismatiske James i vita jeans och riven t-tröja. ”Elvis från Glasgow” är så jävla valiumcool att han till och med kan bära sitt eget bands tröja på scen utan att det verkar det minsta pretentiöst, bara sympatiskt och intimt.

 

Sade jag redan hur starkt han sjunger också?

 

Några nummer på setlistan hade jag skippat, speciellt James och Rabs nedstrippade, akustiska version av Football Tops och den rätt så tråkigt malande Lots Sometimes. Nya plattans givna hit Dream Dream Dreaming skippades tyvärr helt, liksom (världens bästa låt i alla kategorier) Fuck You, It’s Over från jul-ep:n A Snowflake Fell (2008). Men i sitt känsliga tillstånd lovade James att Glasvegas återvänder snart igen.

 

Få se om det blir dags att öppna också övervåningen på The Circus då, och öka kapaciteten på stället till 1 500 personer. Soundtestet som Glasvegas bjöd på klarade man galant.