Perfekt, Muse! Så när som på en låt ...

För tio år sedan, långt innan de svulstiga radiohittarna och listettorna, besökte den för mainstreamen okända brittiska trion Muse redan Tavastiaklubben i Helsingfors. Två år senare såg vi dem på Ilosaarirock i Joensuu, sedan Nosturi 2003, Ishallen 2007, Arenan i fjol och nu alltså Kajsaniemiplanen i centrum av huvudstaden med 21 000 betalande åskådare och dryga tusentalet ytterligare snyltare i parken utanför. Köerna till inträdet fanns där åtminstone sedan morgonen.

Och man fattar varför, då Muse är ett av de mest perfekta rockbanden och förtjänar självklart sin plats på de största scenerna i världen just nu. I mina anteckningar från oktoberspelningen 2009 hittade jag den pretentiösa frasen "Muse definierar arenarockens själva idé", men det kunde inte sägas klarare då.

Kul nog var det ändå ingen kopia av den höjdarspelningen vi såg i måndags. Så gott som alla visuella trickerier var borta, de tre megalomaniska pelarna som på inomhuskonserterna tornade sig femton meter upp i luften var som bortblåsta, och på Kajsaniemis enorma scen stod bara två små killar i vita kostymer med gitarrer om halsen och en tredje, trummisen Dom, satt bakom kaggarna i mörk t-tröja.

Men med den skattkista av låtar Muse som har att vraka bland räckte det utmärkt.

Engagerade och ivriga

Låtlistan på festivalspelningarna i juli har varierat för varje datum, vilket jag personligen tycker är oerhört sympatiskt. Det samma känner jag för en artist som tjuvstartar keikkan, om så bara med ett par minuter. Det förmedlar engagemang och iver, saker som inte alls är några självskrivna attribut för hårt turnerande band numera. Vi fick bägge, och några ganska unika nummer också.

Inledningen med instrumentala Exogenesis var satt bra, men det var Uprising som startade festen. Det är också alltid ett gott tecken att det senaste albumets låtar är de som funkar bäst, och faktiskt så kändes Supermassive Black Hole (2007) redan lite gammal och stel i jämförelse. (Och ja, jag vet att ingen håller med mig om det.Muse tillhör ju den oberörbara skaran band, med tidigare kultförklarade Placebo och AFI m.fl, som helt enkelt "inte kan göra fel". Den som kritiserar har "bara inte fattat juttun". Men det är hållningen som ska respekteras, band har så hängivna fans som de själva förtjänar.)

Mycket fanns det inte heller att kritisera i den tidiga kvällen. Matt Bellamy sjöng så bra att jag började lyssna efter färdiga bakgrundsinspelningar. Fanns de där så upptäckte jag dem inte. Chris Wolstenholmes bas höll ryggraden upprätt, och till och med Dom fick komma fram på scen och köra trumsolo på elektroniska tomtoms med lysdioder. Ett fullständigt onödigt pajasnummer, men varför inte, det mynnade skönt in till Undisclosed Desire.

Favoriten uteblev

Till publikens förtjusning fick Bellamy fram flygeln också och levererade United States of Eurasia – ett av hans många blottlägganden av världspolitiska konspirationsteorier – och den rätt så sällsynta Feeling Good, den bittra evergreenballaden som bland andra Nina Simone gjort känd. Kolla hennes version också!

Stockholm Syndrome verkar obligatorisk på alla Muses gigs, men det är tydligen inte min personliga favorit Unnatural Selection som fick ge vika den här gången, trots att jag redan i oktober tyckte den kunde ha ersatt standardavslutaren Knights of Cydonia.

(Jag twittrade samma budskap till Bellamy i söndags, och som för att sabba en annars perfekt kväll var jag tydligen tvungen att gå och läxa upp karl'n om saken på efterfesten.)

--

Sommarens konsertserie i Kajsaniemiparken förtsätter redan i dag med Finlands populäraste festivalband PMMP och amerikanska vildhjärnan P!nk . Mera om det i fredagens tidning!