Berndt Arell friar till finnarna

Berndt Arell  vill föra en öppen dialog med den finska språkmajoriteten och ha ett slut på de hemliga utlåtanden som styr hur fondens pengar fördelas.

–Vi måste leva i en verklig dialog med majoriteten. Nu lever finlandssvenskarna på ett obehagligt sätt oerhört trängda. Alla minoriteter, också finlandssvenskarna lever på majoritetens villkor. Jag hör själv till så många minoriteter att jag vet det, säger Berndt Arell.

När Arell säger att hans egna minoritetserfarenheter gör att han vet att det inte lönar sig att hamna på kollisionskurs med majoriteten, avser han förutom faktumet att han är finlandssvensk, det att han hör till en sexuell och till en religiös minoritet. Arell lever i ett registrerat parförhållande och konverterade för några år sedan till den grekisk-ortodoxa tron.

Linjeändring på kommande
Berndt Arell medger utan omsvep att fonden kommer att förändras då han blir direktör.

–Det är klart att det kommer att det blir en linjeändring. Den jag är och det jag står för är ingen hemlighet för dem som valt mig. Men vi tycks ha samma värdegrund, eller åtminstone finns det plats för min värdegrund i deras, säger Arell och avser fondens styrelseordförande Björn Teir, delegationsordföranden Wivan Nygård-Fagerudd och styrelsens vice ordförande, Anna Bertills, som var i kontakt med Arell under rekryteringen.

Har du funderat på hur du kan applicera dina minoritetserfarenheter på ditt nya uppdrag som direktör för Kulturfonden?

–Det är en sak jag nuförtiden tänker på hela tiden. Jag vet inte ännu konkret hur jag ska göra. För mig är det en ny situation att företräda en rörelse. Det är ett rätt politiskt uppdrag.

Tänker du öppna fondens kassakista och utdelning för finskspråkiga?

–Kulturfonden är ett viktigt verktyg i arbetet för att stärka svenskhet och därmed tvåspråkighet i vårt land. Vilka former och hur, det är en större och gemensam fråga, för alla som arbetar för de här sakerna.

Att lämna sina två heltidsjobb, chefjobbet för Kiasma och ordförandeskapet för centralkommission för konst, var inte lätt. Det som avgjorde var att det var nu eller aldrig han skulle anta en ny professionell utmaning. Då headhuntern i våras uppmanade honom söka tjänsten sade han först nej.

–Det var ett svårt val. Jag var tvungen att fråga mig om jag var beredd att utesluta det mesta av det jag i dag har tillgång till, det vill säga den normala kulturscenen.

Nedlåtande kommentarer

Berndt Arell har aldrig jobbat med specifikt finlandssvenska frågor tidigare. Många av hans kolleger i kulturbranschen har i nedlåtande ton kommenterat hans nya jobb med: "Så du ska bli finlandssvensk nu. Ditt största problem blir att du sitter på för mycket pengar."

I fjol kände Berndt Arell att han ville börja föra en dialog med offentligheten. Han startade en blogg på Kiasmas webbsida och blev kolumnist i Maaseudun Tulevaisuus.

Berndt Arell vill fortsätta med bloggandet och kolumnskrivandet också efter att han hoppar över till Kulturfonden. Han hoppas att hans blivande arbetsgivare accepterar att han bloggar i huvudsak på finska.

–För mig är det viktigt att också finskspråkiga läser det jag skriver. Det är nödvändigt för dialogen.

Slut på hemlighetsmakeriet

I dag behandlas ansökningarna till kulturfonden av fondens ombud och av utomstående sakkunniga. De sakkunniga är hemliga, likaså deras utlåtanden. Här hoppas Berndt Arell på en ändring.

–Det är inte direktören som bestämmer om att öppna besluten, men jag kommer att föra en diskussion med styrelsen och delegationen om att göra beslutsutlåtandena offentliga. All transparens medför respekt. Jag kan inte förstå varför kulturfonden inte skulle vilja ha mer respekt.

Under 30 år som chef för otaliga museer har vissa utställningar varit av speciellt stor betydelse för Berndt Arell. Utställningen om klosterrepubliken Athos i norra Grekland, som Arell gjorde för Helsingfors stads konstmuseum, var en av dem. Arell hade på 1980-talet skrivit ut sig ur den lutherska kyrkan i protest mot en av kyrkomötets omröstningar mot kvinnliga präster. Men resorna till Athos väckte nya tankar och fick honom att konvertera till ortodoxin.

En annan betydelsefull satsning var den första stora retroperspektiva utställningen med den amerikanska fotografen Robert Mapplethorpe i Åbo konstmuseum under tidigt 90-tal. Mapplethorpe, känd för sina erotiska bilder ofta med homosexuell prägel, ansågs på den tiden ännu mycket kontroversiell.

Ser du en personlig koppling till de utställningar som varit speciellt betydelsefulla?

–Det är klart att det handlar om det. Det är så bra konst fungerar, den ska ha en privat koppling. Enligt en av feminismens grundteser blir räckvidden störst då det privata blir allmänt. Det är en trovärdighetsfråga att våga bjuda på sig själv, säger blivande direktören för Svenska kulturfonden.
FAKTA:

Berndt Arell fyller 50 på julannandagen. Firar i familjekretsen.
Bor i Helsingfors med sin partner.
Tre barn på 23, 19 och 16 år. Mellersta dottern som studerar i Helsingfors bor hos fadern.
Filosofie magister 1987 från Åbo Akademi.
Chef för Ekenäs museum 1981–84
Amanuens vid Österbottens museum 85–87, intendent 87–89
Forskare vid Åbo Akademi 88–90
Amanuens vid Åbo konstmuseum 90–91, intendent 91–93, 96–99
Tf chef för nordiskt konstcentrum 93–96
Chef för nordiska akvarellmuseet nära Göteborg 99–2001
Chef för Helsingfors stads konstmuseum 2001–06
Chef för museet för nutidskonst Kiasma, 2007–2009
Ordförande för centralkommissionen för konst 2009
Direktör för Svenska kulturfonden 2010–
Börjar jobba för fonden i januari, tillträder som direktör då Krister Ståhlberg går i pension i april.
Parti: SFP
Fritidsintressen: Tillbringar alla veckoslut då det är öppet vatten i sin 1800-talsvilla på holmen utanför Åbo
FNB-SPT/MARIA GESTRIN-HAGNER