Överläkare och Gud i en person

WIEN På Wiener Festwochen springer tyskar och holländare, österrikare och polacker, fransmän och schweizare in och ut hos varandra, samspelar och samarbetar. Här ses i år 144 föreställningar av 42 produktioner från 22 länder jämte udda evenemang kring musik, film, foto.

Etablerade regissörer som Ariane Mnouchkine, Frank Castorf, Luc Bondy, Christoph Marthaler, Luk Perceval och Johan Simons toppar utbudet. Men lika roligt är det att göra nya fynd bland de scenkonstnärer från fyra världsdelar, som festivalchefen Bondy och hans medarbetare Stefanie Carp och Stéphane Lissner bjudit in. Inte en enda från Norden, men väl letten Alvis Hermanis och esten Tiit Ojasoo. Produktioner av dessa båda kommer också till Tammerfors Teatersommar.

Klinik med musik

2004 lämnade Christoph Marthaler med buller och bång sitt konstnärliga ledarskap vid Schauspielhaus Zürich efter en kulturfejd av närapå inbördeskrigsliknande art. Sedan dess har han rört sig i stora bågar runt Schweiz, lyckliggörande det ena grannlandet efter det andra med gästregier.

Men när han återkom, lovade han, skulle det ske i de fria teatrarnas hägn. Därför är huvudproducenten för hans senaste uppsättning Platz Mangel (ungefär: Utrymmesbrist) kultur- och allaktivitetshuset Rote Fabrik i Zürich, med ekonomiskt tillskott från festveckorna.

Marthaler står som oftast för både konception och regi. Och scenografen Frieda Schneider har skapat ett spelutrymme där visuella skikt överlagrar varandra. Fixeringsbilden har element av linbaneplattform, krogentré, portvaktskur, omklädningsrum, soldäck och kommandobrygga. Allt på en gång, som hade man korsbefruktat ett högfjällssanatorium med en lyxkryssare.

Hit forslas nu per linbana ett antal kvinnor och män, som av klädsel och utsmyckning att döma hör till samhällets ekonomiska toppskikt. Det framgår att de satsat money money money i denna anstalt och nu med företrädesrätt ska genomgå dess operationsutbud. Detta handlar fysiskt sett om fettsugning (och ytterst om kommersiell organtransplantation!) men på det mentala planet om själens uttorkning.

Apatiska, vitklädda gestalter utsträckta i liggstolar, som emellanåt brakar ihop under dem, riktar frågor om livets villkor till den grå mannen bakom vaktkurens glas. Han är överläkaren och Gud i samma person, och han högläser mumlande svaren från sina papper utan att titta upp. Detta är Alplandet, där några få desperat och gagnlöst försöker fly genom att klättra uppför den lodräta fondväggen. Men lika mycket är det Livet, en hållplats på den svajiga linbanan mellan födelse och död.

Som vanligt hos Marthaler är det musiken som tidvis lyfter människan ur eländet. Patienterna på kliniken ger röst åt Schubert och Mahler och söker tröst i Brigitte BardotsNue au soleil, Naken i solen. Och anstaltsledningen kontrar med en hit från västtyskt 80-tal, You Can Win If You Want! Demoner och änglar kämpar i toner om den västerländska människans själ, det kunde vara en medeltida moralitet sedd i narrspegeln. Men framför allt är det levande och rivande politisk teater.

Bröder och fäder

I Broeders (Bröder) av Jetse Batelaan samlas och samsas publik och aktörer innanför en hög träpalissad, rest mitt på den livligt trafikerade Schwarzenbergplatz. En sällsam skådebana där rörelsernas noga utarbetade mekanik formar ett spel om kontaktlöshet och kontakt, om välvillig vård infekterad av förmynderi och dumhet. Batelaan skulle jag gärna vilja se mer av, denne trettioårige holländares teaterkoncept påminner i sin originalitet, humor och humanism inte så litet om just Christoph Marthalers.

Den i Festwochen-sammanhang närmast obligatoriska avhyvlingen av österrikarnas ruttna förhållande till sin närhistoria bestås i år av Es geht uns gut (Vi har det bra) från Schauspielhaus, en av Wiens många teatrar på konstnärlig mittemellannivå. Underlaget är Arno Geigers välskrivna familjeroman från 2005 om tre generationer i skuggan av Habsburg, austrofascism, Anschluss, ockupation, neutralitet, demokrati och öppning mot öst. Andreas Jungwirths dramatisering är passabel, regin av välmeriterade Lars-Ole Walburg habil, ensemblen däremot färglös med veteranen och eternellen Silvia Fenz i mormorsrollen som enda undantag.

Spektakulär, självklart proffsig men också irriterande förutsägbar är Luk Percevals Troilus und Cressida från Münchner Kammerspiele. Shakespeares kärlekstema tycks mig gestaltat på ett skruvat och missvisande sätt, men desto tydligare inscenerar Perceval en antikrigspamflett med trojanska kriget som stoff. I modern kostym och med stark touche av Pentagon och Vita huset deppar Odysseus, Agamemnon och övriga hjältar på krigets sjunde år, beredda på att kompromissa och segla hem igen. Men personlig och nationell prestige tar överhanden, och slakten fortsätter. I slutscenen tvår sig Troilus i blod framme vid rampen. Inget fel på budskapet, men formspråket liknar dessvärre det i finsk teater gängse sedan decennier.

Alvis Hermanis, som flera gånger setts med sin teater i Finland, har som gäst regisserat Väter (Fäder) vid Schauspielhaus Zürich. Det är en fantastisk föreställning vars idé är enkel, men framställningen desto intrikatare. Skådespelarna Gundars Âboliòð, Oliver Stokowski och Juris Baratinskis (av vilka den sistnämnde inte är yrkesaktör, utan bildkonstnär) börjar berätta för publiken om sina fäder som varit respektive skådespelare i Riga, polisman i dåvarande Västtyskland och en kringdrivande i sovjetsamhällets sociala träsk. Gradvis övergår berättandet i gestaltande, och andlöst ser vi dem gå in i och "bli" sina pappor. De roliga, hemska och gripande berättelserna blir delar av en research som tycks ske inför våra ögon, i teaterns nu. Och den ömsinta, spörjande hållningen hos de tre förfaller aldrig ett ögonblick till exhibitionism eller sentimentalitet.

GÖSTA KJELLIN

kultur@hbl.fi