Snille och slem

TILL MIN BARNDOMS litterära influenser hörde, förutom Anne på Grönkulla och Det lilla huset på prärien, Veikko Ennalas reportage och kolumner i Hymy och Nyrkkiposti. Att jag hade obegränsad tillgång till den finska slaskjournalistiken berodde på att min pappa jobbade på reklambyrå och fick friprenumerationer på nästan alla veckotidningar som han inte aktivt avbeställde. Själv säger han sig bäst minnas Tekniikan Maailma och familjetidningarnas korsord som han löste med uthållighet och tilltagande skicklighet. Jag däremot minns Ennalas kondomtest, skilsmässa och magsårsoperation, sorgfälligt redovisade i var sin artikelserie.Nu har Tommi Liimatta redigerat en 680 sidors volym med Ennala-prosa, Lasteni isä on veljeni ja muita lehtikirjoituksia (WSOY) som för mig tillbaka till min bildnings formativa urupplevelser.Ennala (1922-1991) skapade, tillsammans med kollegan Matti Jämsä, på 60- och 70-talet en egen finsknationell variant av gonzojournalistik en obeskrivlig blandning av stilistiskt snille och smaklöshet, socialpornografi, gubbslem och genuin empati.
ENNALA VAR, oberoende av yttre anställningsvillkor, väsentligen det som på finska kallas ”senttari”, en brödskrivare hänvisad till uppdragsgivarnas girighet och rovdrift på den egna begåvningen. Mycket av det hans skrev var smörja, töntig småporrig tomgång eller bakfull privatfilosofi. Men tillräckligt ofta fick han in en klockren träff i en genre som knappast visste sitt namn i den samtida journalistiken. Det undersökande reportaget ”Oulun tytöt tanssivat ilman pöksyjä?” (Flickorna i Uleåborg dansar utan byxor?, Hymy 6/68) är ett litet mästerstycke i lättsammare ändan. Min favorit är ändå en fråga-svar-intervju med en kvinna som kontaktat Hymy för att berätta om de elva aborter som hennes brutala make utfört på henne medelst sugrör (Hymy 7/69). Reporterns korthuggna frågor och den intervjuades tonlösa redogörelse för ett liv med övergrepp, fattigdom och förnedring når en gestaltningsmässig klimax när Ennala säger: ”Teillä on siedettävä kävelypuku. Mistä se on peräisin?” och kvinnan spakt svarar ”Sisareltani Ruotsista. Hän on pitänyt minut vaatteissa.” (Ni har en dräglig promenaddräkt. Varifrån kommer den? – Från min syster i Sverige. Det är hon som håller mig med kläder.) Reportern uppmanar, i en utförligt och instruktivt utformad replik, kvinnan att brottsanmäla sin make för kvacksalveri och frågar henne om hon nu vågar gå hem. Hon svarar att det gör hon, eftersom mannen jobbar kvällsskift. Det har tidigare i intervjun framgått att hon aldrig får pengar av sin honom, utan alla familjens matuppköp görs på krita. Ennala avslutar intervjun med följande replikväxling:”K: Avioliitttoa sanotaan perussoluksi, josta sitten koostuu koko järjestäytynyt yhteiskunta.V: Niin sanotaan.K: Ostettiinko mehupillitkin valtakirjalla?V: Ostettiin.”(Man kallar äktenskapet den grundläggande cellen i samhället. – Det gör man. – Inhandlades sugrören också på kredit? – Ja.) Jouko Turkka kunde inte ha gjort det bättre, och ändå gjorde han det bra nog i sin rabiata berättelsesamling Aiheita 1982. Influenserna är uppenbara.
Pia Ingström09-1253306, pia.ingstrom@hbl.fi