Energiflödet är Lindbergs brand

Lindberg och Bartók hade parats ihop med varandra för att "reflektera" varandras musik och då infinner sig osökt frågeställningen om det över huvud taget finns någon reflexiv eller annat slags kontaktyta, konkret auditiv eller mer allmänt estetisk, herrarna emellan.

Spontant kunde man vara frestad att svara nej sällan stöter man väl på två tonsättare med så olika temperament och ett så väsensskilt sätt att förhålla sig till sin omgivning. Bartók modellerade i allt väsentligt sitt fullkomligt originella tonspråk på den ungerska folkmusiken, medan det är svårt att tänka sig en komponist för vilken de folkliga källorna haft en så ringa betydelse som Lindberg.

Vid närmare eftertanke visar det sig dock att en gemensam nämnare kunde vara en närmast intuitiv böjelse att låta musikens uttrycksmässiga element stadigt förankras i en rationellt betingad struktur.

Något som i och för sig gäller så gott som samtliga betydande tonsättare genom historien, men som i just detta fall ytterligare tillspetsas i och med att såväl Lindbergs som Bartóks musik är så explicit emotionell till sin karaktär.

Försonliga treklanger

Allt detta och mer därtill framgick vid torsdagskonserterna där Lindberg, intressant nog, visade sig vara något av en bartóksk arvtagare - inte för intet har han även själv utpekat Bartók som, jämte Beethoven och Stravinsky, en av husgudarna - med en snarlik känsla för helhet och detaljer.

Den som så önskade kunde finna spår av såväl Bartók - framför allt i solokadensen - som, något överraskande, Sibelius i den fräscht klingande Violinkonserten (2006), där Lindberg med eftertryck visar att även en kammarorkester à la tidig Mozart och Haydn är ett i hans händer uttrycksmässigt fullödigt instrument.

Den som hade väntat sig en luftigt transparent sats med en eterisk violin klingande i höjderna mot en skir stråkmatta väntade, föga överraskande, förgäves (även om det fanns sådana passager!). Likaså den som hade tänkt sig att instrumentariets musikhistoriska konnotationer skulle locka till yster lek och dans (även om dylika passager också gjorde sig gällande!).

Lindberg vore inte Lindberg om han inte manade fram ett drama även i de förment oskyldigaste av situationer. Att känslosvallet denna gång dock var av det mer godmodiga slaget framgick inte minst av det avslutande partiets försonliga durtreklanger som nog kom att prägla helhetsintrycket, den typiskt enigmatiska slutgesten till trots.

I den för Disney Hall-akustiken specialdesignade Sculpture (2005) - som knappast kom till sin rätta i den här aktuella omgivningen - var det, liksom i den 24 år tidigare tillkomna Sculpture II, däremot äktlindbergskt massiva orkestereruptioner som gällde. I det tidigare verket rentav så komplicerade att två dirigenter var av nöden!

Den stilistiskt intresserade lyssnaren kunde roa sig med att jämföra verken. Vad har hänt under ett kvartssekel? Väldigt mycket, tack och lov, samtidigt som den personliga rösten nog var påtaglig redan när det begav sig.

Lindberg har med åren dock insett att en maximal komplexitets- och informationsnivå ingalunda får vara ett självändamål och den mörkt bleckstarkt - violinerna är utelämnade - klingande Sculpture var ett paradexempel på hur mycket man kan uppnå med relativt enkla medel och klart överskådliga byggstenar.

Fruktbara kontraster

Att Lindberg, liksom Sibelius och till skillnad från Bartók, i första hand är en orkesterns man tydliggjordes effektivt vid den inledande kammarkonserten, samtidigt som man kunde förundra sig över vilken snudd på orkestral expressivitet han förmår utvinna även ur en ensam cello.

Och visst satt Bartóks, för Benny Goodman skrivna, trio Contrasts bra som kontrast och klangbotten till bl.a. Lindbergs humoristiska klarinett-celloduo Steamboat Bill Jr, samtidigt som den kanske mest uppenbara gemensamma nämnaren herrarna emellan, det ständiga bejakandet av musikens inneboende positiva energiflöden, framstod som fullkomligt självklar.

Samtliga medverkande drog sitt livsviktiga strå till stacken för att kvällen skulle bli just så oförglömlig som var fallet, medan den stora jobsposten naturligtvis var att festföremålet själv tvangs utebli på grund av sjukdom.

Detta påverkade delvis kammarkonsertens program - det var meningen att Lindberg själv skulle ha suttit vid pianot - men såväl Anssi Karttunen (Stroke, Partia) som herrar Sundqvist och Laivuori borgade med sitt enormt inlevelsefulla musicerande för en konstnärligt fullödig upplevelse.

Lisa Batiashvili var en sagolikt sensibel violinkonsertsolist och Hannu Lintu - som fick en natt på sig att sätta sig in i den unge Lindbergs lindrigt sagt intrikata rytmbehandling - demonstrerade vad yrkesskicklighet handlar om. Kvällens stora hjältar var ändå Sakari Oramo, som hanterade violinen och taktpinnen med samma suveränitet, och RSO-musikerna som spelade Lindberg och Bartók (sviten ur Den underbara mandarinen) med samma absoluta självklarhet som t ex Sibelius.

MATS LILJEROOS

kultur@hbl.fi

MAGNUS LINDBERG
Konserter i Finlandiahuset 30.8. Medverkande: Sakari Oramo, dirigent, violin, Lisa Batiashvili, violin, Anssi Karttunen, cello, Christoffer Sundqvist, klarinett, Jouko Laivuori, piano, Hannu Lintu, dirigent, Radions symfoniorkester. Lindberg, Bartók.