Malin Slotte: En sommar full av prat

I sommar har jag stängt av tv:n och knäppt på radion i stället. Det är företrädesvis ett program jag lyssnat på: sommarpratarna. Detta enkla men geniala koncept präglade redan min barndoms somrar. Radion på sommarstugeverandan stod med antennen pekad västerut, mot havet, och fångade in de långväga radiovågorna från Sverige, ibland med hygglig mottagning, ibland med sämre. Stundtals kunde rösten i radion försvinna in i en dimma av susande etersprak.

Sedan några år tillbaka har också Vega anammat detta enkla men geniala koncept. Tidigare år har Vegas sommarpratare kritiserats för att hålla en låg nivå, men i år har mycket varit värt att lyssna på, även om Sveriges radios P1 stått för den mest omtumlande lyssnarupplevelsen. Sommarens stora radioupplevelse var Kristian Gidlunds sommarprat den 30 juni. Med poetisk skärpa gestaltade han hur det är att vara döende. Ett osentimentalt, obarmhärtigt program vibrerande av sorg över ett liv som obönhörligt kommer att avslutas innan det ens hunnit börja. Det var inte feelgood, men det satte ens vardagsproblem i rätt proportioner på ett nyttigt sätt.

Man kan fortfarande lyssna på programmen på webben, och några till jag tycker ni inte ska missa är artisten Maja Ivarssons livshistoria, en livsbejakande, vild och skör berättelse om att hamna i en ond människas klor, och om den prostituerade väninnan som gick bort i en överdos. I Vega bjöd musikern Walter Wolff och Extremjournalisten Frida Lindholm på berättelser som träffade hjärtat: den ena berättade utan tillstymmelse till självömkan om en sjukdom som tvingat honom att ge upp sin pianistkarriär, den andra hjärtskärande om hur det var att förlora sin mamma i tonåren.

I Sverige har det väckts kritik mot att det verkar ha gått en trend hos sommarpratarna att krydda sina program med personliga jobbigheter. Vad Vegas sommarpratare anbelangar syns ingen sådan trend, de flesta sommarpratarna här håller sig långt borta från angstiga avgrunder. Därmed inte sagt att de inte skulle vara värda att lyssna på. Faktum är att det ska mycket till innan man knäpper av ett sommarprogram. Ett sommarprogram kan nämligen vara intressanta på många sätt, och inte alltid på det sätt som prataren själv tror. Det är fascinerande att höra hur människor tacklar sitt uppdrag, det säger nämligen en hel del om människan.

Sommarprat är ett program som engagerar. Det märker man när man börjar diskutera det med personer i sin omgivning. Diskussionerna blir lätt vilda, affekterade, både åt det positiva och negativa hållet. Ett sommarprogram kan vara en upplevelse lika god som vilken annan kulturform, medan man ibland bara får i nerverna av det. För att någon är träig och/eller föreläsande, skrytsam, självgod, pratar på ett irriterande sätt eller spelar hemsk musik. Eller så har man som lyssnare helt enkelt inte antennen inställd på samma våglängd som prataren.