Erik Kruskopf: Konst som kvarlåtenskap

Ett problem för många äldre konstnärer är vad de skall ta sig till med den mängd material som med tiden samlats i deras verkstäder och som, ohjälpligen, kommer att bli kvar efter deras död.

En del struntar i det hela och lämnar problemet till sina arvingar, andra försöker i tid hitta på lösningar.

Är man tillräckligt känd kanske något museum är villigt att ta emot åtminstone grädden – och kanske också ett mera lätt förvarbart och konsthistoriskt intressant skissmaterial.

Är man en stor stjärna och har de nödvändiga finansiella resurserna kanske man grundar ett eget museum, som Wäinö Aaltonen eller Eero Nelimarkka eller Emil Cedercreutz. Någon, som till exempel Laila Pullinen, kan vara i den lyckliga belägenheten att ha en egen gård med tillhörande park, där verken kan placeras ut och förhoppningsvis stå kvar och beundras av allmänheten i en överskådlig framtid.

Yngve Bäcks lösning var att skapa en egen fond, som skulle avyttra ett par verk per år för att ge stipendier till nordiska konstkritiker. Det optimistiska beslutet fattades vid en tidpunkt då Bäcks målningar stod högt i kurs. Men hur har det gått? Trots hans roll som den kanske mest originelle av Prisma-gruppens målare har marknadsvärdet på de efterlämnade målningarna sjunkit fatalt, och avkastningen räckt till mycket måttlig utdelning.

Andra ligger fortfarande i startgroparna och hoppas på en lysande framtid i vackert upprustade lokaler.

Ett sådant fall är Lars-Gunnar Nordström, som fyller 90 nästa sommar och som varit klart medveten om sina verks konsthistoriska betydelse. Med släktingars och vänners hjälp har han grundat en stiftelse, som i sin tur försökt finna lokaler där kvarlåtenskapen, under sakkunnigt överseende, kan finna lämpliga utrymmen.

Slutresultatet, ännu inte hundraprocentigt konfirmerat, har resulterat i en deponering av flera tiotal målningar och serigrafier samt drygt hundra skulpturer hos Tusby kommun. Som utställningsutrymme har ställts i utsikt byggnader jämte omgivande park i det nedlagda kasernområdet Hyrylä, Skavaböle på svenska.

Den med kulturminnen fullspäckade kommunen (börjande med Aleksis Kivis och Jean Sibelius sista boningar) har en ambitiös målsättning, och gör redan nu reklam för ett konstmuseum vid namn Kasarmi, där både Nordström-kollektionen och den tidigare i Kervo verksamma konstentusiasten Aune Laaksonens omfattande samling inhemsk nutidskonst sägs vara inhyst.

Så är ändå ännu inte fallet. Kasernerna väntar på slutliga avgöranden, och den ”Kasarmi” som fungerar som Tusby kommuns konstmuseum består av två mindre separata tegelbyggnader, där det för närvarande visas ett par separatutställningar; av de deponerade Nordströms och Laaksonens samlingar finns inte ett spår.

För nästa år planeras i alla fall för Nordström en 90-årsutställning, att placeras i detta minimuseum så gott det går. Resten, jämte Laaksonens 2 500 målningar, skulpturer och grafiska blad, får ännu vänta på att slutliga beslut om de större kasernbyggnaderna förhoppningsvis snart fattas.

Skribenten är konstkritiker.