Martina Moliis-Mellberg: Galler­fascination

När jag var yngre var jag livrädd för det som i svensk tv gick under namnet Kvinnofängelset (den australiska serien Prisoner) och som verkade sändas varje gång man råkade ha på tv:n efter klockan tolv på natten.

Där var alla fula och elaka, folk blev knivhuggna, hotade och våldtagna. Det skulle inte förvåna mig om serien egenhändigt hållit mig på rätt sida om lagen alla dessa år.

I äldre ålder hittade jag den brittiska serien Bad Girls. Den långt ifrån rehabiliterade min fängelseskräck, men jag insåg fängelsemiljöns narrativa möjligheter. Ett fängelse är ett klaustrofobiskt mikrokosmos där allt står på spel, och en ny samhällsordning etableras.

Bad Girls var lika delar spännande drama och skrattretande såpa. Där terroriserade den korrupta vakten Jim Fenner allt som rörde sig, medan de två kvinnorna som hette Julie lackade naglarna och Snowball klädde ut sig till nunna för att spränga fängelset.

Sedan har mitt fängelsetittande haft en paus. Prison Break fastnade jag aldrig för och Oz har jag, ärligt talat, ännu inte vågat titta på.

Men så för bara en vecka sedan fick min sporadiska gallerfascination en nytändning. Det är Netflix nyaste satsning Orange Is the New Black, om en kvinna som måste lämna sitt bekväma New York-liv och sin fästman för att avtjäna 15 månader i fängelse för att ha smugglat drogpengar tio år tidigare, tillsammans med sin dåvarande flickvän.

OITNB baserar sig på Piper Kermans memoar Orange Is the New Black: My Year in a Women’s Prison, och är en av de bästa serier jag sett på länge.

Eftersom Piper, spelad av Taylor Schilling, avtjänar sitt straff på ett lågsäkerhetsfängelse handlar OITNB mycket mindre om våld än många andra fängelseserier (”det här är inte Oz” är en av de första saker Piper får höra när hon och hennes fängelsefördomar installerar sig).

I stället finns det tid att utveckla dessa karaktärer till komplexa människor som alla hamnat på anstalten Litchfield på grund av att livet inte alltid blir som man tänkt sig.

Vad som kunde ha blivit så fel – den vita privilegierade kvinnan som kommer till ett fängelse fyllt av folk som verkligen förtjänar att vara där – blir i stället en uppgörelse med klichéer och en vidgad blick. OITNB kan nämligen skryta med en mångfacetterad ensemble, och här berättas allas historier; latinas, svarta, religiösa, gamla, unga, lesbiska, en transsexuell.

Det bästa? Att ingen av karaktärerna är där enbart för att fylla en minoritetsroll. Och att jag flera gånger skrattat så mycket att jag har varit tvungen att trycka på paus. För att inte missa nästa smarta replik.