Liisa Mendelin: Pubertala Twitter

Jag kände det genast när jag gick med i Twitter: Jag har varit här förr. Plötsligt blev mitt hår en hemklippt version av något jag sett på teve, plötsligt förvandlades mina byxor till lite för tajta miss sixty-jeans.

Det handlar om bullret och snabbheten men mest av allt tonen. Det är precis samma ton i mitt Twitterflöde som det var när jag gick i högstadiet i Vörå.

Kommunikationen sker främst genom korta utstötanden, ofta med en ironi som är svår att förstå. Det är vanskligt att komma in i de olika gängen, man står mest och lyssnar över de långa niornas axlar. Med jämna mellanrum brölar massan till, och ett vrålskratt går som en vågrörelse genom aulan. Någon skanderar. Och det verkar som att alla förstår, att alla skrattar. Jag sätter mig på en svettig träbänk utan att veta hur jag ska bete mig.

Hur länge ska det ta innan man känner sig inkluderad i Twitter-gemenskapen? Jag har hängt där i en dryg månad nu och sitter fortfarande på den svettiga bänken. Jag märker att en tweet kan ha två funktioner: information eller humor. Jag är inte en nyhetsbyrå så jag testar humor-kortet. Jag ropar ut:

”Urk för böcker som börjar med citat. Vill jag läsa Coelho så läser jag Coelho, inte boken jag valde för att slippa Coelho.”

Jag lyssnar efter responsen. Bekräftelsen. Men den uteblir, trots att jag lyckats få en del följare. Skulle det här vara Facebook hade jag fått några likes, kanske till och med ett par kommentarer som utvecklar skämtet. Men Twitter? Som att tala till en klunga svarta bombarjackor.

Liksom på den fullsatta bussen på väg hem från högstadiet tvingas jag på Twitter ta del av andras diskussioner, utan att veta var det började eller vem det ironiseras över. Då jag följer komikern Soran Ismail dyker ett flertal sådana här tweets upp i mitt flöde:
”Calle! ’@viqgo: @Soranismail vem nätade? hoppas på martin’”

Jag läser och analyserar, försöker förstå. Tills jag inser att det är en insiderrolighet mellan Viggo, Calle, Martin och Soran, något om fotboll. Inget jag behöver veta.

Ändå tror jag på Twitter. Kampanjer som #prataomdet visar hur forumet kan användas för öppenhet och inkludering. Det finns genialt roliga twittrare, och röster som inte alls skulle höras utan Twitter.

Det har redan ett bra tag siats om att Twitter snart ska slå igenom stort i Finland. Det är lite svårt att se hur det ska gå till, när mediet ännu saknar trivsamhet. Varför skulle folk hänga där? Det finns en anledning till att euforin är som allra störst när niorna slutar högstadiet. Vi vill inte tillbaka.