Andrea Svanbäck: Alternativ blodvittring

Vill du gå på bio i sommarhettan finns det framför allt våld att välja mellan. Inget ovanligt i det – våld, ofta kombinerat med action, är en av våra mest populära filmgenrer, kommersiellt efterfrågad och gångbar överallt. Men för att vara tydlig: i sex av Finlands tio mest sedda filmer just nu förekommer direkta avrättningar redan i trailern.

Det är inte så att jag har något principiellt emot våld på bio. Jag förstår ventilfunktionen för all världens oro och tycker att det är angeläget att fundera över varför biovåldet älskas förbehållslöst av så många. Vad jag däremot har svårt med är varianterna av våld som erbjuds.

Den svenska filmtidningen FLM hjälper mig att reda ut tankarna. I deras färska och mycket läsvärda specialnummer om just filmvåld presenteras fem underkategorier, så frekvent förekommande att det känns som om man kan rabbla exempel i sömnen. Först ut och kanske vanligast är ”proffsvåldet” där all aggressivitet har ett medvetet syfte som ofta följs av ett ospecificerat antal döda statistkroppar. Bortsett från huvudpersonernas öden vållar problematiken kring vem som får leva inte särskilt starka känslor hos publiken. Färska exempel från repertoaren är Oblivion, Man of Steel, After Earth, Fast and furious, Iron Man 3, Only God Forgives och Olympus Has Fallen.

Sen har vi det ”sorgliga våldet”, där vapen och slagsmål figurerar motvilligt men av nödvändighet, ofta motiverat via samhällets allmänna ojämlikhet. Underförstått ska vi tänka att ingen av protagonisterna egentligen vill slåss. Men till dess det blir möjligt gäller slagsmål. Färska exempel är inhemska 8-Pallo och kommande svenska Snabba Cash 3.

Mindre men minst lika välkänd är kategorin det ”sjuka våldet” som drabbar totalt oskyldiga människor, ofta i hemmet. Motivet är vanligtvis vanvett som kan övergå i total ondska med plågsamma skrik och mycket blod. Ett typfall är aktuella skräckrullen Dark Skies.

Inom grenen det ”mysiga våldet” blandas handgripligheterna ut i omgivningen, exempelvis en nostalgisk eller mysig miljö. Som aktuell modell fungerar The Hangover 3 där vapenromantik vispas ihop med humor i Las Vegas. The Lone Ranger är ett annat illustrativt alternativ som ändå balanserar på gränsen till att övergå i yrkeskickligt våld signerat Depp, visserligen klädd i indiankostym.

Sist ut på FLM:s lista är det ”reflexiva våldet” som vågar ifrågasätta våld både på vita duken och i verkligheten. Det är lågintensivt, kännetecknas ofta av bristen på specialeffekter och har Michael Haneke som husgud. Av allt att döma är kategorin den mest sällsynta eftersom ingen aktuell film kan anses platsa här. Något som får mig att tänka att även om vi redan sett det mesta finns det uppenbarligen våld som både filmskapare och publik aktivt tycks undvika. Kanske är det för att kärnfrågan här inte går att undvika: vad krävs egentligen för att vi ska vända bort blicken?