Reino Helismaa. Foto: Yle.

Hans Sundström: Repe

I dag den 12 juli har hundra år förflutit sedan Reino Helismaas födelse.

Niin lähti kaunis päivänsäde,
mutta vieläkin,
kun menninkäinen yksin tallustaa.
hän miettii, miksi toinen täällä valon lapsi on,
ja toinen yötä rakastaa
Ur Päivänsäde ja menninkäinen
(Solstrålen och vätten)

Repe Helismaa (1913–65) är ett massivt klippblock i finsk underhållningsindustri efter kriget. Ordsnickaren som var textförfattare, kompositör, kuplettsångare, estradartist, skådespelare och manusförfattare. Han skrev 8 pjäser, 10 revyer, över 100 radiofarser, 32 filmmanuskript och kring 5 000 sångtexter, alla dock inte inspelade. Detta åstadkom han under 15 år, först efter kriget då den redan 35-årige maskinsättaren på allvar började sadla sin pegas.

Fruktbart blev det långa samarbetet med kompositören Toivo Kärki och en viktig etapp turnélivet med Tapio Rautavaara som lyhört tolkade Helismaas texter precis som Esa Pakarinen gav kött och blod åt sin fryntliga savolaxare Severi Suhonen, en skapelse av Helismaa som också stod för trion Metro-tytöts själfulla signatur Hiljainen kylätie.

Hand i hand med Reino Helismaas musikaliska gärning går hans betydelsefulla bidrag till filmen som lättsmält underhållning för folkets djupa lager. Då är vi framme vid den på sin tid av kultureliten så bespottade ”rillumarei”-genren och filmerna om Träskalle och Stumpen. Folkliga förlustelser som med åren ändå fått en patina och ibland rentav försetts med förtecknet ”karnevalistisk” underhållning.

Det är naturligtvis en omvärdering som man inte får driva alltför långt. Helismaas fyndighet och snabbhet som textförfattare kunde inte automatiskt överföras till ett betydligt ”långsammare” medium som filmen. Dessa enkla alster blev sällan ett återsken av hela hans personlighet utan en ojämn blandning av kvicka infall, longörer och fåniga kärleksintriger. Dessutom var regissörerna till dessa filmer verkligen ingen Chaplin, Keaton eller Jacques Tati.

Men Repes repertoar var mångsidig. Den kunde varva folklig humor med gyckel och ironi men också med vemod och lyriska tongångar framsprungna ur folksjälen. Inte minst tänker man på sången Päivänsäde ja menninkäinen som han själv komponerade. Tapio Rautavaara som sjöng den brukade berätta att blinda barn ville höra den om och om igen.