Pia Ingström: Kulturkrig in på kroppen

För ett år sedan promenerade jag en kväll med en turkisk väninna längs huvudgatan i den trivsamma borgerligt bohemiska stadsdelen Moda i Istanbul. ”Om ett år kommer det där att vara förbjudet”, sa hon bistert när vi gick förbi ett par som stod och pussades utanför en portgång. Jag trodde att hon överdrev i sin rädsla för vilka detaljer i sina medborgares liv premiärminister Recep Tayyip Erdogan kunde tänkas intressera sig för, men jag hade naturligtvis fel. I dag vet hela värden att han och hans parti AKP (Adalet ve Kalkinma, rättvisa och framsteg) intresserar sig för både stort och smått.

Premiärministern vill – förutom bygga megalomant stora moskéer och köpcentra – förbjuda abort och kejsarsnitt (!), påbjuda att alla kvinnor föder minst tre barn (Turkiet har ingen demografisk kris), begränsa alkoholkonsumtionen (om det finns ett problem Turkiet saknar så är det alkoholism), och lagstifta bort hångel från offentliga platser (det ser man nästan aldrig i Istanbul).

Det här kallar professor Seyla Benhabib i en artikel i New York Times för ”moral micromanagement” i en anda som intill förväxling liknar den amerikanska kristna extremhögerns.
I rapporteringen från demonstrationerna som just nu pågår i Turkiet har jag sett formuleringar som antyder att det skulle handla om en smal medelklasselit som reagerar på hot mot sitt ”privatliv” och sin ”livsstil”. Det är förringande, ett missförstånd av hur politik och liv möts. Ofta möts de i kvinnans kropp, blodigt och konkret.

De möts när man nekar fattiga kvinnor rätten till laglig abort i en patriarkal kultur där sexuella övergrepp går hand i hand med hedersrelaterat våld.

De möts i den skolreform som Erdogan drivit igenom. Det nya systemet innebär förlängd läroplikt (från 8 till 12 år) men också högre status för landets religiösa skolor, i praktiken obligatorisk konfessionell religionsundervisning i ett tidigt stadium, samt möjligheter till ”distansundervisning” under de sista läropliktsåren. Det sistnämnda ses av kritikerna som en fälla för framtida barnbrudar – flickor som tas ur skolan för att giftas bort tidigt.

Vill man vidga perspektivet från kvinnokroppen så finns också annat att oroa sig för. Ett exempel är Ergenekon-utredningen som går in på sitt sjunde år. Ursprungligen handlade den om att avslöja ett högst reellt hot mot demokratin, en konspiration av högt uppsatta militärer i syfte att instabilisera landet och bereda väg för en militärkupp. I mångas ögon har utredningen nu blivit ett sätt för regimen att komma åt allehanda misshagliga element, inklusive regimkritiska journalister och forskare.

Den usla lilla Geziparken i Istanbul ligger intill Taksimtorget, som är en plats med en stark sekularistisk, kemalistiskt republikansk aura. Den är visserligen svår för en turist att uppfatta under avgaserna från busstrafiken. Men för många turkar är den starkt förnimbar.

Man kan se den senaste veckans händelser som en eskalering av ett kulturkrig mellan Erdogans ”anatoliska kalvinister” (den nya idoga muslimska medelklassen), och dem som värnar om den sekulära republikens arv i en rörig kombination av politik, etnicitet och minoritetsidentitet. Och inte för intet har de nya oroligheternas emblembild, flitigt distribuerad på nätet, blivit ett foto av unga kvinnor i lätt sommarklädsel som besprutas med tårgas av kravallutrustade poliser. Det privata är politiskt, och det finns ingen kultur utan kroppar.