Isabella Rothberg: Berlinpublikens visslingar och rop

”Gå upp på scenen igen och håll dig till Tolstoj!”

En man i publiken har blivit märkbart irriterad på joxandet och läxar upp den stackars skådespelaren som är mitt uppe i sin monolog.

Jag blir lite paff. Jag vet inte när jag senast varit med om att någon brutit en föreställning så här.

För min kollega som kommit till Theatertreffen sedan 1990-talet är det däremot inget nytt. Häftigare scener har utspelats i publikläktaren. Och buropen som tävlar med visslingarna och bravoropen efteråt hör också liksom till. Burop!

Så är det. Theatertreffen ska visserligen samla det bästa av tysk teater, men det finns också en vilja att provocera. Och vissa teaterbesökare vill uppenbart bli provocerade – den sura mannen har ju valt att sitta kvar i fem timmar.

För mig som är på festivalen för första gången är just de här oskrivna sanningarna de mest exotiska. Mer sällan är jag bokstavligen lost in translation. Jag har visserligen inte studerat tyska men engelsk textning finns numera till de flesta föreställningar.

Det är annat som ibland gör mig smått konfys. Som när jag går på pjäsläsning men hamnar i en miljö som kunde vara lånad ur tv-serien Mad Men. ”Stückemarkt” heter jippot som i 35 år ordnats parallellt med Theatertreffen där nya och gamla dramatiker kommer till tals i fint arrangerade läsningar. I år går det av stapeln på Pan Am Lounge, en retrobar där flygvärdinnor och stuartar tar emot. Jag betalar mitt kaffe med fem euro och får tillbaka tre leksaksdollar.

Den spexiga inramningen har att göra med femtioårsjubileet. Theatertreffen startade under Kalla kriget för att befästa Västberlins kulturella identitet och länka staden till övriga Västtyskland.

Om de här historiska förhållandena tänker jag att den här kolumnen egentligen borde handla. Jag slås däremot snabbt av en insikt som jag känt av flera gånger under festivalen – jag har inte varit med!

Jag var inte här på 1990-talet talet när Volksbühne var det hippaste som fanns och Castorf visade att en östberlinsk teater – och en östtysk regissör – minsann kunde klara sig efter murens fall. Jag var heller inte här på 1980-talet när Berlin fortfarande var uppdelat och säkerligen ännu hippare än på 1990-talet!

Jag får samma känsla inför den långa tyska teatertraditionen som när jag står och beundrar den babyloniska Ishtarporten på Pergamonmuseet.

Historien präglar ändå uppenbart festivalens repertoar. Det är krig och kaos. Dramatiker som deltar i pjäsläsningen har fått temat ”den västerländska civilisationens nedgång och fall”, en titel lånad från Edward Gibbons bok om romarriket. Något slags dekadent undergång pågår också på Jelineks shoppingstråk. Fast frågan är om det egentligen är en egentlig undergång, är det inte just kriser som fört vår historia vidare?

Jag tänker att jag är lyckligt lottad som får se de här spektaklen med deras pyrotekniska trix och påkostade scenografier – egentligen den mest iögonfallande skillnaden mellan finländsk och tysk teater. Att jag är lyckligt lottad för att kometen inte kommit än, att jag ännu har tid att studera detaljerna på den vackra blå porten.