Philip Teir: Debattens vägar

Per Wirténs nya bok om Dagens Nyheters legendariska chefredaktör Herbert Tingsten är full av anekdoter om femtiotalets hetsiga redaktionskultur. Tingsten var chefredaktör på DN mellan åren 1946 och 1959, och förenade ”stilistisk briljans med polemisk skärpa och humor”, för att citera tidningens nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski.

Men Tingsten hade också ett hetsigt humör. Alla debatter skulle vinnas till varje pris, han brukade säga att man ska ”skriva till hundra procent även om man är övertygad bara till femtioen”. Wirtén berättar att ledarredaktionen på DN samlades dagligen klockan 11.30. Det blev ofta högljutt. ”De var solidariska med varandra men bottenlöst elaka mot omvärlden. ’Död åt kretinerna’, var deras enade stridsrop.”

När unga journalister lyssnade på Tingstens hetsiga utgjutelser i telefon kunde han lugna dem senare: han var alltid argare än han verkade.

Någonting liknande borde man kanske säga till de unga journalister som läser diskussionstrådarna i Facebookgruppen Finlandssvenska journalister, en öppen grupp med drygt 700 medlemmar, där en stor del av energin på senare tid gått åt till att diskutera vilken samtalskultur som är lämplig. Enligt vad jag har hört har diskussionerna blivit så omtalade att även icke-journalister går in och läser.

Tonen har inte alltid varit konstruktiv. Jag har förvånats över att så många människor, som själva är journalister, verkar se ett stort nöje i att leta efter fel i kollegers texter och nyhetsinslag. Att Herbert Tingsten och hans ledarredaktion gjorde det varje morgon är en sak. Men insikten att en öppen Facebooksida kan läsas av vem som helst tycks inte hindra folk från att börja sina dagar med samma rutin också i dag.

Ni kan själva surfa in på Facebook och bilda er en egen uppfattning. Svårare är det för framtida historieskrivare. Samtalsklimatet i dag är pluralistiskt på ett helt annat sätt än under Herbert Tingstens dagar. Samtidigt skapar nätet illusionen av att vi för ett privat samtal. Det har inte minst politiker fått erfara, ofta genom att först göra bort sig.

Men nätet är åtminstone ett halvoffentligt rum. När kulturskribenten Roland Poirier Martinsson nyligen skrev en lång statusuppdatering som gick ut på att såga programledaren Alex Schulman publicerade Expressens kulturredaktion texten nästan rakt två dagar senare – med skribentens tillåtelse. En slängig statusuppdatering blev en kulturartikel, enligt en logik som tycks allt vanligare på redaktionerna.

Tröskeln att skriva analytiska debattartiklar tycks däremot allt högre. Kanske fanns det en poäng med att Tingsten och hans kolleger avreagerade sig i sitt rum innan de satte sig ner och skrev?