Philip Teir: Vem lyssnar när alla talar?

På Hbl har vi ett klipparkiv dit jag brukar gå och plocka fram små kuvert med artiklar från tiden innan datorerna. Det är ett exotiskt inslag i mitt jobb: att botanisera bland texter som inte finns på nätet, att förmedla kunskap som inte går att googla fram.

Inom ett par år kommer jag sannolikt att använda klipparkivet allt mer sällan. De texter som skrivits efter 1996 finns i vårt digitala arkiv och en dag finns det kanske ingen papperstidning över huvud taget.

Det är ingen hemlighet att vi befinner oss i en tidningskris. Våra lunchdiskussioner på kulturredaktionen handlar numera om hur den finlandssvenska offentligheten kommer att se ut när journalistiken flyttats till nätet helt och hållet.

Redan nu kan man se att Yle tagit en allt mer offensiv roll på webben, med en starkare närvaro både när det gäller opinionsbildning och nyhetsförmedling i skrift. Inte enbart – som förr – i radio eller tv. Sveriges Television publicerar flera debattartiklar per dag på sin hemsida.

Under hela 1900-talet var det här tidningarnas privilegium. När Hufvudstadsbladet grundades under andra hälften av 1800-talet byggde logiken på en växelverkan mellan journalistiken och näringslivet. Annonserna betalade för informationsförmedlingen. Daniel Sandström, som är ny kulturchef på Svenska Dagbladet, beskriver det gamla ekosystemet så här: ”konsumtionens kronor (har) färdats via medierna och sedan återförts till medborgarna i form av journalistik och åsikter."

Tidningsjournalister brukade inte bry sig så mycket om annonser förr. Det var chefernas uppgift. Men nu är det omöjligt att blunda för utvecklingen. Inom printmedierna i Finland sjönk annonsprocenterna radikalt under årets två första månader. Det syntes också i Hbl.

En orsak är att annonserna byter plattform. Också när den här kolumnen läggs ut på webben och länkas på sociala medier skapas trafik till sajter som i själva verket konkurrerar om annonserna med min egen arbetsgivare. Reklamen för den österbottniska korven dyker upp i ditt Facebookflöde i stället för, som det traditionellt varit, på tidningens första sida.

På nätet är formuleringsprivilegiet brett fördelat. Pr-människor har samma utgångsläge som journalister. Häromdagen läste jag en debattartikel som publicerats på Sveriges universitetslärarförbunds hemsida. För inte så länge sedan hade den artikeln tagit vägen via en tidning.

Ironiskt nog handlade texten om den sjunkande kunskapsnivån hos svenska högskolestuderande. En doktor på Malmö högskola menade att läs- och skrivkunnigheten bland svenska studenter numera ligger på 13-åringsnivå.

Det är knappast tidningskrisens fel. Men precis som skolan är journalistiken en grundpelare i samhället. Förändras dess förutsättningar kommer det att påverka alla.

Skribenten är kulturchef på Hbl.