Kaj Korkea-aho: So what?

Fortfarande har vi en statsmakt som gör skillnad på folk, en statsmakt som fått många chanser att visa att man inte stöder diskriminering på några som helst grunder, men som fortfarande gör just det, skriver Kaj Korkea-aho.

Allt tal om näthat fick mig att tänka på hat som jag själv mött under åren. Allt från hur jag är onaturlig och äcklig för att jag är bög till mer extrema saker som att alla bögar gärna får hängas i rep från sina könsorgan på torget i Jakobstad tills de sakta dör. När jag talar med mina homosexuella vänner om deras skoltid är det väldigt få solskenshistorier. Bland dem som utsatts för mobbning, hot och våld är unga bögar klart överrepresenterade, liksom (och här finns helt säkert ett samband) i självmordsstatistiken.

Diskussionerna på nätet och kommentarerna till nyhetsartiklarna efter att lagutskottet avgjorde att inte ta förslaget om en jämlik äktenskapslag till behandling visar attityder som får kaktusgate att blekna. Anonymiteten på nätet tenderar givetvis att lyfta fram de mer extrema åsikterna, men det är anmärkningsvärt hur mycket avsky mot bögar det finns där ute, även på finlandssvenskt håll, där man kunde tycka att det borde finnas en större benägenhet till inlevelse i minoriteters position. Även om en majoritet av befolkningen nu stöder tanken på homosexuella äktenskap så är fördomarna, hatet och den totala oförståelsen bland motståndarna hårdare än någonsin.

Samtidigt har vi en statsmakt som fortfarande gör skillnad på folk, en statsmakt som fått många chanser att visa att man inte stöder diskriminering på några som helst grunder, men som fortfarande gör just det. Bland motståndarna i riksdagen verkar det till och med finnas en tanke om att det inte handlar om någon stor sak. ”So what!” utbrast Peter Östman i Slaget efter tolv när han upplystes om att Finland i denna fråga mera liknar Ryssland än ett nordiskt land.

På inga plan är det här en fråga man kan avfärda med ett so what. Att betala hundra euro för att byta sitt efternamn, som en kvinnlig bekant gjorde när hon och hennes fru registrerade sitt parterskap, är inte hela världen. Men det är en så uppenbar orättvisa och skratt­retande särbehandling att det inte borde kunna finnas 2013, vare sig i öst eller väst. Och framför allt visar den juridiska indelningen av par i två kategorier, denna indelning av kärlek i fin kärlek och övrig kärlek, att våra politiker understöder tanken på värdeskillnader mellan människor, skillnader som givetvis får resonans på skolgårdarna och i debattforumen och ger mobbarna och hatarna vatten på sina kvarnar.

Från och med tisdag startar oförtrutet ett nytt försök att stoppa diskrimineringen då kampanjen Ja 2013 (Tahdon 2013) inleder sin namninsamling för att få till ett medborgar­initiativ i frågan. Jag skriver under för att det för mig som skattebetalande nykär bögmedborgare är en viktig fråga. Jag skriver under för alla de som mobbats och mobbas. Jag skriver under för att det mig veterligen inte finns något hållbart argument för att inte göra det. Och jag skriver under för att en dag spara en hundring.