Isabella Rothberg: Valmont vill inte betala skatt

Också om Choderlos de Laclos skrev sin skandalösa brevroman två århundraden tidigare framstår Farliga förbindelser i mina ögon som en tidsresa till 1980-talet. Dels beror det på den populära filmatiseringen från 1989 med Glenn Close och John Malkovich i huvudrollerna där överdådet hos 1700-talets franska överklass samspelar med sen- åttiotalets Reaganestetik – yuppiestilen med pärlor, glamour och pasteller och en till synes oändlig köpkraft hos välbärgade amerikaner.

När jag ser Stefan Larssons uppsättning på Dramaten i Stockholm, hör fraset från sidenkjolarnas fållar och följer med aristokrattjejerna som blaserat gömmer sig bakom stora svarta solbrillor tänker jag att Reagan- estetiken känns helt rätt i tiden. Det är lika mycket 2010-tal som 1980-tal, särskilt när Jonas Malmsjös vicomte Valmont med golfklubban i högsta hugg konstaterar att ”Charity is fun!”

På ytan handlar pjäsen förstås om sex. Markisinnan Merteul utlovar Valmont ett intimt möte bara han ställer upp på hennes komplott.

Men sex är också en utmärkt bild för politik. Vem blir påsatt och vem sätter på? Vem ingår i allians med vem? Är det inte i själva verket Thatcher och Reagan i pudrade peruker som gör upp om makten där på scenen?

Valmonts betjänt ska läsa upp en passage om libertiner men missar och informerar publiken om nyliberalism i stället. Kopplingen är inte tagen ur luften.

I Pressbyråns tidningsställ pryds förstasidorna av rubriker om sjukvårdskrisen. Välfärdsstatens stolthet – den offentliga sjukvården – håller på att vittra sönder som ett gammalt marmorpalats.

I Stockholm ökar befolkningsmängden allt medan kapaciteten hos vården minskar. På många sjukhus råder anställningsstopp samtidigt som akutmottagningarna är överbelastade och saknar personal.

Hos oss är symtomen ännu inte lika tydliga men riktningen densamma. De som har jobb tyr sig till företagshälsovård medan de som är utan eller saknar förmånen i sina anställningsvillkor går offentligt.

Så här skapas två rum och två klasser. Politikerna drar åt svångremmen ytterligare, köerna växer och till sist blir den offentliga servicen så belastad och oattraktiv att privat vård framstår som det enda alternativet. Redan nu säljs sjukförsäkringar för barn som smör bland finländska föräldrar.

Välgörenhet är kul! säger Valmont. De som inte har råd att gå privat får hoppas på allmosor. Och Valmont som gärna sysslar med lite välgörenhet får uppleva en personlig kick när han ser hur just hans slantar gör gott för traktens fattighjon.

Att betala skatt – dessutom progressivt – skulle troligen inte ge honom samma kick. Vi ser inte direkt vem vi hjälper och det är poängen med systemet – ett jämlikt samhälle där gränserna suddas ut. Fattiga och rika går i samma skolor, får samma vård.

På Dramatens scen sjunger betjänten, horan och städerskan Marseljäsen. En kliché förstås, men också en påminnelse om att paradigmskiften trots allt sker. De stora berättelserna, bland dem nyliberalismen, är inte naturlagar utan just berättelser som får sin kraft av att människor tror på dem.