Juha Itkonen: Svåra tider

Jag tittade på Fight Club. Senast jag såg filmen var för tretton år sedan, i november 1999. Den hösten hade min lillebror nyss flyttat till Helsingfors. Vi satt tillsammans i Kinopalatsis stora sal som då var ny och häpnadsväckande.

Jag mindes filmen överraskande detaljerat. Inte bara intrigen utan även atmosfären och färgnyanserna, flera enskilda scener, till och med långa dialoger. Egentligen kom jag ihåg också hur det kändes att sitta på bio den där novemberkvällen. Jag mindes mitt eget dåvarande liv och världen runt omkring mig, en redan delvis förlorad värld, kanske inte på ett avgörande vis men ändå kännbart annorlunda än nu. Jag mindes med andra ord en tid.

Fight Club marknadsfördes som en film som definierade sin egen tid och det gjorde den kanske också. När min bror och jag steg ut från bion på den mörka Kajsaniemigatan hade vi båda känslan av att ha sett någonting viktigt. En film som talade till oss och som handlade om den tid vi levde i. Men varför upplevde vi det så? Varför var vi så övertygade om det? Det försökte jag fundera på när jag nu satt ensam i soffan i en liten semesterlägenhet i ett ödelagt skidcentrum mitt i vintern och tittade på Brad Pitt och Edward Norton som slog varandra på käften.

Fight Club är en mörk och våldsam film. Den saknar inte humor, och kanske inte hopp heller, men det är ingen stor överdrift att kalla den nihilistisk. Såvitt jag minns pratades det då om millennium-angst, en svårdefinierbar men dominerande ångest före millennieskiftet. Nutiden tryckte obönhörligt på. Konsumtionssamhället tömde plånboken och krossade själen. Det var inte roligt på kontoret.

Men om man tänker på saken nu så var allt ändå bra på 1990-talet. Det var bättre, egentligen strålande. Min synvinkel är naturligtvis delvis vilseledande, jag var ung då. 90-talet är mitt mytiska 60-tal. Jag tror ändå att jag kan motivera mitt påstående också objektivt. Åtminstone jämfört med nutiden var 1990-talet hoppets, optimismens och de oförverkligade möjligheternas decennium.

Hur så, undrar kanske den misstänksamme. Nå, järnridån hade fallit, Europas integration framskred, Nokia började växa. Mobiltelefonerna uppenbarade sig i fickorna. Vi kopplade upp oss på internet, hänförda av dess möjligheter och totalt ovetande om dess faror. USA fick en gladlynt president som kunde säga trevliga saker och spela saxofon. Också Rysslands president var betydligt uppsluppnare än den nuvarande. Kina höll på att bli lämpligt välmående men hotade ännu inte den västliga hegemonin.

Efter lågkonjunkturen växte ekonomin och fortsatte att växa utan avbrott in på nästa årtusende. Man behövde inte bekymra sig om pensionsbomben eller bristen på hållbarhet. Finländarna kunde ännu hoppa backe och skida. Jag kunde fortsätta med min lista i det oändliga men kanske detta är nog. Om vi kunde byta ut våra nutida problem mot de dåtida skulle vi skrikande av glädje göra det.

Fight Clubs dysterhet kändes alltså denna gång lätt roande. Filmens amerikanska medelklassmän grundar en terroristorganisation eftersom de har blivit apatiska av sina innehållslösa och kvinnliga inomhusjobb. 2013 skulle de vara lyckliga om de över huvud taget hade ett jobb. Å andra sidan vet filmens män att de lever under 90-talets sista år. Kanske det är därför de är så arga.

Juha Itkonen är författare.
Översättningen från finska är gjord av Annika Hällsten.