Philip Teir: Humor i en post-humorvärld

Ibland tänker jag att proffsfotografer måste vara trötta på denna samtid där alla människor går omkring med en mobilkamera i fickan. Digitala filter kan få till och med ett uselt grupporträtt i motljus att se någorlunda drägligt ut, och ofta är det dessutom tillfället som gör en bild.

Kanske är det likadant för komiker. De har putsat sina punchlines i åratal, och plötsligt är verkligheten så mycket snabbare. För så funkar det ju i dag: en kvällstidning får nys om en politiker som gjort bort sig, och innan de seriösa satirikerna ens hunnit öppna ordbehandlaren är de sociala medierna fulla av fyndigt textade Hitlerfilmer.

Vad gör man då som professionell komiker i en tid där alla är roliga?

Kanske slutar man vara rolig och riktar sig inåt. Om det är någonting som präglat de senaste årens utveckling inom humorn är det just riktningen mot en osminkad verklighet. Mindre sketcher och mera rå realism.

I Michael Winterbottoms subtilt underhållande tv-serie The Trip (2010) följde vi med hur komikerna Steve Coogan och Rob Brydon reste genom den engelska landsbygden och prövade restauranger och snackade om sina neuroser. Det fanns visserligen en fiktiv ramberättelse, men mest handlade serien om hur det är att åldras. Som komiker, som skådespelare, som människa.

I tv-serien Louie gör komikern Louis CK en variant av sig själv: medelmåttigt framgångsrik amerikansk ståuppkomiker, nyskild, med två döttrar och ett uppfuckat kärleksliv. Det är sällsynt lyckat. Varje avsnitt är som en liten impressionistisk novell.

Seinfeld-skaparen Larry David har gjort en liknande serie, Curb Your Enthusiasm, Tina Fey spelar humorproducent i 30 Rock, och i filmen Sleepwalk With Me skildrar komikern Mike Birbiglia sitt eget liv som komiker, strulig pojkvän och narkoleptiker.

Nu har trenden nått Sverige. I torsdags hade Allt faller premiär i TV4, en mörk humorserie där Jonas Gardell och Johan Rheborg spelar sig själva.

Är det ens humor? Eller ska man kalla det post-humor? Ett slags existentiell underhållning i en tid där professionella komiker är tvungna att gräva lite djupare än de sociala mediernas till intet förpliktigande Youtube-klipp?

Klart är i alla fall att det finns en generation av tittare som är så införstådda med underhållning som form att de är beredda att konsumera humor på metanivå. Humor som handlar om komiker. I dag ser vi hellre en sketch där två komiker diskuterar en sketch än själva sketchen. Frågan är om det finns någon nästa nivå? Risken är kanske att hela konceptet imploderar.