Philip Teir: Svenskfinland inte statiskt

På juldagen köpte jag en vårrulle från en kiosk på torget i Jakobstad. Genom luckan kunde jag höra något som lät som nyheter på vietnamesiska, men när jag tittade in såg jag att det var en pekplatta som visade direktsänd vietnamesisk teve via en streamingtjänst. Lilla Jakobstad kändes plötsligt rätt globalt.

Den vietnamesiska populationen kom till Jakobstad som kvotflyktingar för mer än 20 år sedan och i dag finns det inte bara andra, utan tredje generationens vietnamesiska familjer, språkligt sett finlandssvenskar dessutom. Vill man höra färsk österbottnisk dialekt kan man till exempel lyssna på Quynh Trans hiphoplåtar ”Vainda vikoslut” eller ”Enda båni” som ligger på nätet.

På mitt gamla högstadium har man nuförtiden hemspråkslärare i vietnamesiska, somali och albanska. I lågstadiet dessutom i persiska. Invandringen till Österbotten har inte varit lika stor som till Nyland, men på små orter syns den bättre. Av allt att döma är segregationen inte heller lika stor som i Helsingfors.

Jag tänkte på Jakobstad när jag läste Umayya Abu-Hannas text om den rasism som präglar dagens Finland och som fått henne att flytta till Holland. Texten, som publicerades i Helsingin Sanomat, spreds snabbt på sociala medier dagen före nyårsafton och blev på bara två dagar årets mest lästa på Hs.fi. Abu-Hanna skriver att Finland tillåter psykiskt våld mot invandrargrupper i en utsträckning som aldrig skulle tillåtas mot andra grupper i samhället. Hennes femåriga dotter, som är född i Sydafrika, är en av dem som blivit utsatt för grov rasism i kollektivtrafiken. Det var en av orsakerna till att Abu-Hanna valde att flytta.

Abu-Hannas poäng är att den strukturella rasismen i Finland grundar sig på ett hierarkiskt tänkande som saknas i Holland. Också de liberala finländare som fördömer rasism har en tendens att se invandrare som en separat samhällsklass. Helsingfors kan inte kallas mångkulturellt om vi inte lär oss se på utlänningar som Helsingforsbor.

Samma tankegång återkommer i Abu-Hannas nya bok Multikulti och i en intervju med författaren i Hbl i höstas. Hon har en särskild hälsning till finlandssvenskar: vi borde vara beredda att ge en del av våra privilegier till invandrare. Hon exemplifierar med minoritetsombudet Eva Biaudet, som fick sin titel trots att den söktes av två behöriga kandidater med muslimsk bakgrund.

Abu-Hanna sätter fingret på den förändring vi sett på senare år, mot ett hårdare samhällsklimat. Men var hamnar svenskspråkiga invandrare i hennes uppdelning? Den estniska pälsfarmaren, alla de växthusarbetare i södra Österbotten som kommer från Rumänien, Palestina, Kosovo, och de facto lever i finlandssvenska miljöer?

Eller för den delen Svensk ungdoms förra ordförande i Helsingfors, Ahmed Hassan, somaliskfödd finlandssvensk?

Att ställa språkgrupper mot varandra framstår som ett kontraproduktivt sätt att motverka rasism. Till skillnad från Holland (11,1 procent) har Finland fortfarande knappt fem procent utlandsfödda. Den kritiska massan låter vänta på sig. En dag kanske Jakobstads stadsfullmäktige har SFP:are med rötter i Vietnam. Det ena utesluter inte det andra.