Andrea Svanbäck: Låt de alternativa luciorna bli fler

Medan Svenskfinland i dag firar den blonda, genomgoda ljusets drottning pågår pepparkaksgate i Sverige. Debatten fick sin början när en tioårig pojke inte tilläts vara pepparkaksgubbe i luciatåget eftersom man på skolan ansåg att ”någon kunde ta illa upp”. Fallet har engagerat tusentals människor som ifrågasatt den politiska korrektheten, däribland författaren Johannes Anyuru som i en debattartikel rasade över att det fortsättningsvis är vita människor som sätter agendan för vad som kan anses rasistiskt. Enligt honom leder bilden av Sverige som hysteriskt politiskt korrekt till att varje försök att faktiskt tala om rasism dränks.

Det är en diskussion som ännu inte nått oss men som kunde uppstå – till exempel den dag mörkhyade luciakandidater är ett självklart inslag på Folkhälsans röstningslista. Än så länge upprätthålls bilden av ett homogent, vitt Svenskfinland.

Javisst, lucia är en underbar tradition. Via sången och ljuset sprids julstämning bland alla som behöver den: ensamma pensionärer, muskeltrötta rekryter, nyfikna dagisbarn. Och som den där ljuskronan, sidenbandet och klänningen fungerar! Det går liksom inte att värja sig.

Men lika fullt är lucia inte en vuxen tradition. Det är inte vuxet att rösta fram någon på basis av skönhet, det är inte vuxet att få unga tjejer att framstå som helgon för en månad.

Bläddrar man i Hbl:s arkiv blir det tydligt att luciadebatten haft sina omgångar. Allt från Sanna Tahvanainen som kallade traditionen för en ”åsiktsutsuddande flickfördummande bakåtsträvande skenhelighetsinstans” till Anna-Lena Laurén som tog lucia i försvar genom att slå fast att det väl inte finns någon som tror att den person som väljs till lucia verkligen är ett helgon.

Personligen passar jag perfekt in i mallen för en luciakritisk person: brunhårig ung kvinna med medelmåttig sångröst som dessutom aldrig blev vald till ljusbärarinna i skolan. I stället har jag genom hela uppväxten irriterat mig utmattad på både omröstningen och rangordningen, hur vidrigt det är att veta att alla väljer den de tycker ser bäst ut, hur utanför och odugliga många känner sig. Är det verkligen fel att säga det här?

Hylla vill jag däremot friare varianter av luciafirande. I många dagis får till exempel alla som vill vara lucia nu för tiden och i gymnasiet Lärkan i Helsingfors fortsätter man traditionen att ha en manlig ”korv-lucia” som sprider ljuset i gymnastiksalen.

Själv har jag agerat lucia i ett enda sammanhang: på en julfest för synskadade som min mamma var med om att arrangera ett antal gånger då jag var barn. Eftersom ingen kunde se mig blev ljuset, sångerna och möjligheten att känna på den elektriska kronan huvudsaken, allt annat var sekundärt. Där och då stod det klart för mig vad uppgiften egentligen handlar om.

Det finns alternativa sätt att fira lucia, låt dem bli fler.