Philip Teir: Det finns inget mirakel

I onsdags blev den finländska skolan rankad som världsetta igen. Den här gången var det brittiska Pearson, världens största förlag för läromedel, som lade fram siffrorna.

Kanske ska man vara lite försiktig med statistik som kommer från ett företag som har en egen ko i diket. Forskaren Pasi Sahlberg, som jag intervjuar i dag, påpekade under intervjun att det knappast är någon slump att England kommer högt upp på listan i en undersökning gjord av ett brittiskt läromedelsförlag.

Men för Finlands del finns det ändå skäl att slå sig för bröstet lite. Det har visat sig att våra Pisaframgångar inte är något olycksfall i statistiken, utan att vi lyckats hålla oss i toppen år efter år. Det finns enskilda skolor i världen som är bättre än de finländska, men inget annat land får så bra resultat om man slår ut det över hela elevunderlaget.

När de första resultaten kom år 2000 togs Finland på sängen. Det dröjde också innan den seriösa forskningen kring ämnet kom i gång.
I dag är Finland en utbildningsnation med världsrykte. Tusentals gäster kommer hit varje år – pedagoger, forskare, politiker – för att beundra vår grundskola.

En av Pasi Sahlbergs centrala poänger är att vi aldrig planerade att bli bäst. Det finns inget finländskt skolmirakel. Han menar att det handlar lika mycket om en viss trägen konservatism: Finland har undvikit att ta stora risker i skolpolitiken. När Sverige gick en annan väg i mitten av nittiotalet, med allt fler friskolor i privat regi, valde Finland att behålla den statliga modellen. Det visade sig vara ett smart drag. I dag krisar den svenska skolan medan man tittar avundsjukt på oss.

Forskaren Fritjof Sahlström skrev i Nya Argus i höstas att den svenska skolshoppingen bygger på den felaktiga kalkylen att stor valfrihet kommer att ge toppresultat. I själva verket är det tvärtom. Vill man få en skola som fungerar över hela fältet är systemet med relativt likriktade närskolor bättre. I Finland har vi behållit våra traditionella förhör, prov och utvärderingar. Hos svenskarna är rollerna ombytta: där är det i dag snarare lärarna och skolorna som utvärderas.

Vår egen undervisningsminister, Jukka Gustafsson, har tagit till sig av forskningen och har en tydlig målsättning att så få som möjligt skall välja annat än sin närskola. Enligt Sahlström är det här radikalare än man kan tro. Hela vårt samhälle går ju i övrigt mot konsumentinriktning: alla ska själva få välja enligt eget tycke och smak.

Men inte heller Finland är immunt mot förändringar. Digitaliseringen av undervisningen är ett område där våra grannländer, till exempel Danmark och Norge, hunnit betydligt längre. Den sociala utjämningen – en av grundtankarna med skolan – kommer sannolikt också att bli en större utmaning i takt med att samhället blir mer segregerat och ­heterogent.

Under den närmaste tiden lyfter Hbl fram skolan i en serie artiklar på kultur­sidorna. Den första delen publiceras i dag. Läs också Jenny Maria Nilssons artikel om humaniora.