Philip Teir: Om en skånsk Rocky Balboa

I Peter Sandströms senaste novellsamling finns det några scener där skönhet möter realism på ett sätt som är sällsynt i finlandssvensk litteratur. En scen där en son kommunicerar med sin krigsskadade far. En annan där en son återvänder hem till sin mamma. Men kanske är det framför allt närvaron av landskapet som ger boken nerv. Tystnaden i glesbygden, närmiljön som sluter om en från alla håll samtidigt som horisonten tycks oändlig.

Jag tänkte på Sandströms bok när jag besökte Stockholm häromveckan och såg Gabriella Pichlers långfilmsdebut Äta sova dö, som hyllats unisont inte bara av kritikerna i Sverige utan också på filmfestivalen i Venedig, där den fick publikens pris i september.

Pichler arbetar endast med amatörskådespelare. I onsdagens avsnitt av kulturprogrammet Kobra berättade hon om hur filmen delvis bygger på historier hon snappat upp medan filmteamet värvat skådespelare. När man ser resultatet blir det oklart varför regissörer alls väljer att jobba med professionella filmskådespelare. Allt det som kan störa i nordisk film – överspel och teatermanér – är som bortblåst. Kvar finns bara en mänsklighet som är helt omöjlig att värja sig mot, i det här fallet förkroppsligad av 22-åriga Nermina Lukac som lyser i rollen som filmens butchiga huvudperson Raša.

Äta sova dö är filmen om den bortglömda glesbygden. Vi har den förstås också i Finland, och jag önskar att någon kunde skildra den på film så här ömsint och okarikerat som Pichler gör. Aki Kaurismäki? Jo, men han gör numera filmer om Europa. Och han gör på sätt och vis sagor. Äta sova dö träffar som ett slag i magen.

20-åriga Raša älskar sitt jobb på fabriken och kopplar hela sitt existensberättigande till det. Hon är bäst av alla på att väga rucola med handen, sallad som hon aldrig äter själv utan som förpackas i lådor och körs till innerstadsvaruhus någon annanstans i landet. På kvällarna somnar hon framför teven med sin pappa, som blivit arbets-oförmögen på grund av ryggbesvär och som har svårt att kommunicera med de svenska läkarna.
När fabriksledningen inleder förhandlingar om uppsägningar springer Raša ut genom dörrarna innan hennes chef ens hunnit knacka henne på ryggen.

Hon springer genom en rå och kall skånsk landsbygd som filmfotografen Johan Lundborg gjort lika ödesmättad som bergslandskapet i Debra Maniks prisbelönade Winter’s Bone. Men Äta sova dö är en bättre film, för den svävar aldrig iväg och blir white trash-gotik. Aldrig någonsin uppstår ett cyniskt avstånd mellan mig som tittare och Raša.

Själv kallar Nermina Lukacč sin huvudroll för en ”skånsk Rocky Balboa”. Underförstått att hon är en fighter. Man kan se filmen på detta plan: en djupt rörande dotter-far-historia, en film om en tjej med nerver av stål och ett samhälle och dess individer.

Men de dokumentära ambitionerna är lika tydliga: det här är Sverige i dag, och ni kan inte blunda för det. Det är en film om klass, etnicitet och arbetsmarknad. Har man inte ett arbete som skänker mening finns det inget annat i livet än att äta, sova och dö.

Skribenten är kulturchef.