Andrea Svanbäck: Att vara sin egen

När allt fler långsiktiga kultursatsningar avvecklas till förmån för projektbidrag påverkar det konstnärernas syn på sin tillvaro.

Under hösten har Hbl lyft fram en rad konstnärer som bor och verkar i Berlin. Intervjuernas teman har varierat men åtminstone en sak är iögonfallande: att vara fri konstnär i dag handlar om mycket mer än att skapa konst. Både musiker, skådespelare, filmare, målare och författare tenderar allt oftare att utvidga sin verksamhet till ”jobbet kring jobbet”. Man förväntas uppdatera webbsidor, skriva pressmeddelanden, förhandla om synlighet och arvoden. Bli sedd och se till att försörja sig. För i botten spökar alltid pengarna.

När allt fler långsiktiga kultursatsningar avvecklas till förmån för projektbidrag påverkar det konstnärernas syn på sin tillvaro. Plötsligt är man inte längre enbart artist utan också entreprenör med ständigt uppdrag att synas. Koncepten ska vara genomtänkta, liksom mediestrategierna för hur innehållet lanseras. Marknadens logik välsignas: den pjäs, film eller bok som skriker högst är sannolikt den som vinner.

På plussidan finns förstås ökad tydlighet eftersom konstnären är tvungen att tänka genom sin kommunikation, fundera över formuleringar och tillgänglighet. Något som paradoxalt nog riskerar sänka kollegernas projekt som i jämförelse kan te sig kryptiska: om inte en pjäs eller film genast lyckas signalera varför den angår oss blir det lättare att ifrågasätta dess angelägenhet.

Risken finns också att konstnären marknadsanpassar sin integritet, gör det den tror publiken vill ha. Något som Ralf Långbacka starkt tog avstånd från i förra veckans födelsedagsintervju i Hbl. Han vill få åskådaren att acceptera det konstnären gör, inte själv gå med på att göra det som efterfrågas. Något som förstås är lättare att säga vid fyllda 80 med en framgångsrik karriär i säcken.

För i dagens frilansdröm om att få vara sin egen herre ingår både möjligheter och villkor. Många av de intervjuade i Berlin vittnar om att deras främsta drivkraft är att slippa vara lojala mot en enda arbetsgivare. Ju mer konstnären är ”sin egen” desto intressantare tycks denna vara i marknadens ögon. Samtidigt blir idén om ”fri konst” luddig i en värld där alla ändå är beroende av varandra.

En annan sak som upprepas är att alltid ha en b-plan – försöka utveckla talangen åt så många håll som möjligt. Att ha alla ägg i samma korg gör en sårbar. Tydligt är också att många konstnärer upplever det som otäckt att tvingas skapa en produkt av sig själv.

– Även om min identitet starkt definieras utgående ifrån att jag sysslar med konst, är jag inte beredd att göra den till allmängods. Ändå är det vad som förväntas för att jag ska överleva, säger en av dem som vill förbli anonym.