Jenny Jägerhorn: Gränslös design

Jag sitter på en Tapiovaara-pinnstol och smuttar på morgonkaffet ur min Iittala-mugg, medan jag knappar på min Macbook och funderar på det här med design. Numera är så gott som hela vår omgivning formgiven utan att vi tänker desto mera på det. Design hör till de saker man märker först när de saknas eller har gjorts dåligt.

Under det gångna designhuvudstadsåret som börjar lida mot sitt slut har det pågått en aktiv diskussion om vad design är. Design är allt och inget. När jag intervjuade stadsdirektör Jussi Pajunen för ett år sedan sade han att allt han gör är design. Descartes filosofiska sats "Jag tänker alltså är jag" kunde nästan omskrivas till "Jag formger alltså är jag". Frågar jag designbekanta om vad design är möts jag ofta av en djup suck. Det råder inflation på begreppet design. Den breda massan förknippar ändå fortfarande ordet design med väl formgivna, estetiska bruksföremål som stolar, kärl och lampor.

Den moderna formgivningen föddes i samband med industrialismens framväxt i England, och snart inleddes en kamp mot "den fula vardagsvaran". Över hundra år senare, under 1980–90-talet lyckades stjärndesigner som fransmannen Philippe Starck skapa den verkliga boomen kring industridesign och fashionabla föremål. Det här synsättet på design har etsat sig fast i det kollektiva medvetandet. Samtidigt finns det också de som tycker att vi nått en mättnad, att vi sett tillräckligt med vita koppar och stolar, och anser att design är mycket mer än så.

Det här är orsaken till att stiftelsen Norsk Forms internationella designprogram Design without Borders (DwB) – Design utan gränser – grundades för drygt tio år sedan. Programmet utvecklar produkter för och med u-länder. Kopplingen mellan design och människohandel eller sanitetsproblem känns inte helt glasklar. Men det här var teman som diskuterades på en internationell designkonferens i Oslo nyligen som arrangerades av DwB. Här berättade designer om hur de försöker bidra till att skapa eller designa ett bättre samhälle. De ser ett problem och försöker genom designprocessen nå en lösning. Samtidigt är den här typen av design svårare att sälja än välformade objekt som ser snygga ut i glassiga magasin. Här följer några exempel på problemlösningsdesign:

För närvarande lever 2,5 miljarder människor – nästan 40 procent av jordens befolkning – utan tillgång till grundläggande sanitet. För att minska negativa effekter som bakteriespridning och hälsoproblem har DwB designat ekologiska toalettcontainrar som bryter ner avföringen till gödsel.

Årligen dör 350 000 kvinnor under graviditeten och i barnsäng, och närmare två miljoner barn dör under sitt första dygn. De flesta fallen sker i u-länder och ofta på grund av brist på hjälp. Som lösning på det här har norska företaget Lærdal Medical utvecklat en förlossningssimulator och en spädbarnsdocka med puls, navelsträng och munöppning som mammorna och assistenterna kan öva med.

Arkitekten Eve Blossom har ägnat sig åt business med lokala hantverkare i Vietnam sedan hon hörde en diskussion i Vietnam om en liten flicka som utsattes för människohandel. Hennes sätt att motarbeta människohandel går ut på att hjälpa lokala hantverkare att skapa ekonomisk stabilitet och sälja designprodukter på deras villkor samtidigt som hon själv förstås gör business.

Är det här biståndshjälp? Nej, det här är design, säger de som sysslar med det. När vår västerländska omgivning börjar vara så genomdesignad vänds blickarna mot nya domäner. I dag finns en växande rörelse i vilken design används för att göra samhällen bättre.

Också i Finland finns liknande initiativ. Ett av dem är BoP-projektet som styrs av Aalto-universitetet och som strävar efter att minska fattigdom med hjälp av företagande, innovationer och design. BoP är en förkortning av Bottom of the Pyramid, pyramidens bas. Begreppet syftar på den fattigaste befolkningen som lever på under två dollar om dagen. Den här gruppen utgör fyra miljarder och är världens största socio-ekonomiska grupp. En grupp med kreativ potential och som med sin stora massa besitter en enorm köpkraft av billiga designade varor.

Är det pengarna eller viljan att göra gott som ligger bakom det här? Kan design rädda världen? Grundtanken i bland annat DwB:s verksamhet är: ge en man en fisk och han har mat för dagen, lär honom att fiska och han har mat för resten av livet. Men debatten om effektiviteten och moralen i missionärshjälp från rika till fattiga går långt tillbaka, liksom frågan om vilka de egentliga målen är. Risken finns att den här formen av businessrelaterad social design lätt blir en yttring av nyimperialism.

Debatten om humanitär design kontra designimperialism har också förts mellan designauktoriteterna Bruce Nussbaum och Emily Pilloton. Precis som målet med biståndshjälp är att få tredje världen att hjälpa sig själv är målet med design också det här men med ekonomiska incitament som drivande kraft.

Det måste finnas utrymme för kreativitet och man måste våga prova på nya saker, men samtidigt krävs ett kritiskt förhållningssätt till syftet. Slutanvändaren måste vilja använda sig av den designade produkten och processen måste leda till något hållbart som finns kvar också när designern försvunnit ur bilden. Det som förenar biståndshjälp med social design är att hjälpen eller designen måste förankras grundligt i den omgivning som den är gjord för och det här kräver tålamod.

Förutom tålamod krävs också samarbetspartner, finansiering och politisk vilja. Det gäller inte bara tredje världen utan också hos oss. WDC 2012 har handlat om allt från takodlingar, socialvårdslösningar för äldre till att allmänt formge vår vardag där de vita kopparna också har sin givna plats. Visst har många av projekten säkert bidragit till att sätta en guldkant på vardagen. Frågan är: Vad kommer designhuvudstadsåret som kostat över 50 miljoner euro att lämna efter sig?

Det är inte WDC-chefens eller stadsdirektörernas uppgift att avgöra designhuvudstadsårets framgång. Det är slutanvändaren – du och jag – som avgör. Risken finns att designhuvudstadsåret går samma öde till mötes som så många oavslutade biståndsprojekt i tredje världen. Man pumpar in pengar i projekt som inte är tillräckligt förankrade i sin omgivning. Det krävs alltså en sorts långsamhetens design för att lämna långvariga spår. Snabba, hajpade projekt blir lätt bara en säsongsvara.