Wilhelm Kvist: Att göra upp med sitt förflutna

Men när det gäller Berlinfilharmonikerna är det annorlunda. När Hitler kom till makten 1933 stod AB Berlinfilharmonikerna på konkursens brant. Nazisterna förstod ändå vikten av Berlinfilharmonikerna för att bygga upp den tyska nationalkänslan och i januari 1934 förstatligades orkestern. Orkestermedlemmarna som tidigare varit aktieägare blev statliga tjänstemän och fram till krigsslutet 1945 levde orkestern helt på Naziregimens bekostnad.

Inte minst Joseph Goebbels insåg vikten av orkestern för propagandamaskineriet. Berlinfilharmonikerna spelade både under OS-öppningen 1936 och vid Nürnbergmötet. Och vid krigsutbrottet 1939 befriades samtliga av orkesterns medlemmar från militär tjänstgöring för att orkestern ansågs oumbärlig, ett beslut som bekräftades så sent som tre veckor före Tysklands villkorslösa kapitulation, trots att de ­sovjetiska ­trupperna bara var på någon kilometers ­avstånd.

Till och med när alla andra institutioner stängde dörrarna fortsatte filharmonikerna att spela. Orkestern skulle spela tills sista man fallit.

Efter krigsslutet tog det inte lång tid för orkestern att återuppstå och redan den 26 maj 1945 höll orkestern sin första konsert, nu med Mendelssohn på programmet, en tonsättare vars porträtt tio år tidigare hade plockats ner från väggen i Philharmonie.

Men när orkestern tio år senare 1955 begav sig på sin första turné till Nordamerika, nu under ledning av den nye dirigenten Herbert von Karajan, möttes orkestermedlemmarna av högljudda protester. ”Ingen harmoni med nazister”, stod det på plakaten utanför Carnegie Hall i New York. Själva ville orkestermedlemmarna inte se sig som nazister. ”Vi är konstnärer, inte politiker”, lydde svaret.

Var alltså filharmonikerna på något sätt medskyldiga till allt det hemska som nazisterna åstadkom? Det är en fråga som orkestern har fått tampas med ända sedan krigsslutet och även om dagens musiker säkert är oskyldiga dras institutionen liksom hela landet med sin kollektiva skam.

Märk dock det hedervärda sättet på vilket orkestern försökt göra upp med sin historia och sitt förflutna. Lagom till orkesterns 125-årsjubileum 2007 (orkestern är jämgammal med Helsingfors stadsorkester) gjorde Enrique Sánchez Lansch den synnerligen informativa filmen Das Reichsorchester där orkesterns roll i tredje riket utreddes grundligt.
Världssynen tycks också ha förändrats en del med åren och om repertoaren på 30- och 40-talet upptogs av Beethoven, Bruckner, Schubert, Strauss och Wagner finner vi i dag, förutom Schumann och Wagner, även Debussy, Ravel och Ligeti på programmet när orkestern gästar Helsingfors på lördag, en konsert som sänds i Yle Radio 1 på söndag.

Sen är det en annan femma att orkestern också har gjort så mycket gott på 1900- och 2000-talet, inte minst genom sina högklassiga inspelningar, en målmedveten satsning på barn och unga och satsningen på den digitala konsertsalen som gjort alla orkesterns konserter tillgängliga på nätet. Lovvärt!

Skribenten är tjänstledig musikredaktör