Philip Teir: Tiga är guld?

Det finns en scen i Woody Allens film Hannah och hennes systrar där Mia Farrows rollfigur undrar hur hennes syster, spelad av Dianne Wiest, kan veta så mycket om hennes äktenskap. Systern har nämligen skrivit en bok som innehåller intima detaljer som systern helt enkelt inte kan känna till om hon inte talat direkt med maken.

En variant av den här scenen har säkert utspelat sig i många författarhem. Men i höst är det som om den inflammerade frågan om privatmoral blåst upp igen. Två exempel ur höstens debatter: dels författaren Riikka Ala-Harja som anklagades av sin syster för att ha tagit materialet till sin roman Maihinnousu – om en kvinna vars son insjuknar i cancer – från systerns liv. Dels den svenska författaren Lidija Praizovic, studerande på skivarskolan på Biskops-Arnö, som hamnat i storbråk med sina studiekompisar efter att det visat sig att hennes texter handlar om dem.

Bitar ur Praizovics text har publicerats i den nya litterära tidskriften Const Litterary (P)review och väckt både muntra reaktioner från kritiker och – naturligt nog – sårade och arga omdömen från de inblandade.

Praizovics text är nästan självförbrännande i sin ilska. Bitvis kan den påminna om Karl Ove Knausgårds sätt att försöka skriva sig fri genom att blotta all sin mänskliga nedrighet. Men borde redaktörerna ha tryckt texten? Praizovic rör sig i gränslandet mellan skönlitteratur och dagbok, och hade texten inte väckt uppmärksamhet på förhand hade man kanske kunnat läsa den som ren fiktion.

Det kan man däremot inte göra med Anna Wahlgrens bok Sanning eller konsekvens, som kom ut denna vecka. Inte minst eftersom författaren kallar boken för en ”icke-roman”. Den är ett förtvivlat svar på dottern Felicia Feldts fjolårsbok Felicia försvann, om Feldts barndom i ett stökigt hem med åtta syskon, en handfull frånvarande pappor och en mamma som är hela svenska folkets barnuppfostringsguru.

Om Wahlgrens mål är att ge sig själv upprättelse blir resultatet ändå det motsatta: en feel-bad-bok där det blir svårt för läsaren att värja sig mot tanken att Feldt har rätt i sina anklagelser mot mamman. Wahlgren går systematiskt igenom Feldts bok och påpekar helt obetydliga faktafel – men missar att hon målar upp en bild av sig själv som en nyckfull och gränslös mor som hela tiden rycker upp sina barn från trygga miljöer, och dessutom nu hänger ut både barn och barnbarn i en bok.
Wahlgren har gett ut boken på eget förlag, alltså tagit publiceringsbeslutet själv. En förläggare hade kanske avrått henne. En recensent som skriver om boken finner sig snabbt i något slags redaktörsroll. Ska man alls recensera Wahlgrens bok?

Medieuppståndelsen som följer efter den här typen av fejder har en tendens att rikta strålkastarljuset på precis det som de misskrediterade släktingarna och vännerna fördömer: böckerna.
Det är som Knausgårds vän Geir Angell Øygarden så krasst uttrycker det i sjätte delen av Min kamp: om Knausgårds farbror hotar med att dra författaren inför rätta tryggar han samtidigt Knausgårds kommande inkomster. Tiga är guld – eller kanske tvärtom?