Tove Djupsjöbacka: Att snubbla över ny musik

Det klassiska sättet är väl via radio och tv – musik kan få ett jättelyft när folk råkar höra något bra i radio eller se något inspirerande på tv.

I samband med andra konstarter händer det också att man snubblar över oerhört fin musik som man inte hade stött på annars. Att ha dans som hobby leder ofta till musikupplevelser, till exempel kan den som dansar balett knappast undgå närmare bekantskap med Tjajkovskij och Minkus … Men vid föreställningar kan det också gnistra till.

Efter en kväll på Nationalbaletten kom jag hem överförtjust i ett verk till Arianne Moffats musik, en singer-songwriter från Québec som jag aldrig hört talas om förut. Jukka Poika hör man numera överallt till lust och leda, men ett av mina finaste möten med hans musik var via Satu Tuomistos dansverk, vid Nationalbaletten även det.

En gestalt inom dansvärlden som har en otrolig känsla för musik är världsberömde koreografen Tero Saarinen, som ju ofta jobbar med toppmusiker på scen. Själv har jag ännu inte tröttnat på Stravinskys genia­la musik i Våroffer, men visst är det svårt att göra en inspirerande koreografi till ett så sönderspelat verk. Saarinens Hunt är en av de få verkliga fullträffar jag sett. Ett av de mest berörande musikögonblicken i hans produktion är också det tidiga verket Westward ho! med Gavin Bryars intima och berörande sång Jesus blood never failed me yet.

Till de mer kvalitativa dokusåporna på tv hör definitivt Dance – skickliga dansare i ett ganska klassiskt, sakligt tävlingsupplägg. En positiv grej i formatet är att dansarna friskt utsätts för olika dansgenrer, också ett utmärkt skyltfönster för att lyfta fram olika sorters inspirerande musik. Som kombination är ju Cheek och hiphop knappast någon större överraskning, men till exempel nutidsdansen till Mariska & Pahat sudet lyfte låten Liekki till oanade höjder då den kombinerades med ett intensivt, intimt dansmöte.

Ett glädjeämne i Dance har också varit den nutida folkdansen, en konstform som folk gärna skulle få snubbla över lite oftare. Johanna Elovaaras pigga koreografi för ett par veckor sedan sopade förhoppningsvis bort fördomar och Antti Paalanen, ett av de hetaste dragspelsnamnen just nu, fick det hela att hetta till med livemusik.

Knätofsar och tradition i all ära, men det är fint med alternativa sätt att närma sig traditionen. Den senaste flugan i denna bransch är Folkjam, där folkdansen placerats i ett zumbaaktigt motionsformat, inte något dåligt sätt att röra på sig, till helt annat slags musik än vad man normalt lyssnar till på gym.

Tove Djupsjöbacka sysslar med musik och dans,  både i praktiken och i skrift.