Sticker ut. Det var i september 1975 som Kiss fick sitt kommersiella genombrott. Livealbumet Alive står sig bland nya poplöv.

Tommy Pohjola: Därför sticker Kiss ut

Varför har de trumpinnar på alla kinakrogarna? Frågan är aktuell hemma hos mig där ätpinnarna på dagarna hamrar på soffdynor och på natten ligger de under sexåringens kudde.

Pinnarna saknar Kiss-logotypen och det måtte gräma Gene Simmons. Tänk nu, det finns inte en by på jorden som inte har en kinesisk restaurang. Multiplicera med chopsticks. En sådan missad chans!

Historien om Kiss kantas av många kommersiella genidrag men också kapitala misslyckanden som tärt på gruppens image. Gene Simmons har från första början förstått vikten av att det hela också måste se ut som något. Musiken är stenfoten men ingen jäkel vill gå och se på fyra långhåriga snubbar som stirrar på sina egna skor, resonerade Simmons.

OK, sedan tog Gene, Paul Stanley, Peter Criss och Ace Frehley i så det räckte och blev över. Dräkterna och sminket var bara början. Likkistan med stor Kisslogga är ingen myt.

Bandets hjärntrust Simmons och Stanley fick från första början försvara sig mot kritik. Något annat skulle ha varit märkligt. Klistermärken, affischer, film, serieböcker och dockor fick godkänt av fansen men efterhand blev jippona så många och märkliga att även halva bandet kroknade. Först fick trummisen Peter Criss foten och sedan valde gitarristen Ace Frehley bort Kiss.

Drogmissbruket var en inte helt obetydlig detalj i sammanhanget men faktum kvarstår – det ständiga sneglandet på pengarna äcklade Peter och Ace. Sistnämnda berättar också i sina memoarer om hur outhärdlig kombinationen med en närmast kliniskt humorbefriad affärsman är. Här avses Gene Simmons.

Så vad är det jag ska berätta för min rock'n'roll-intresserade son? Att han ska sitta rak i ryggen när han slår på soffan för det ska också se ut som något? Att kreativitet och engagemang inte räcker? Nej, det får han räkna ut själv. I stället plockar jag fram alla Kissplattorna och så lyssnar vi på dem tillsammans.

Det är så himla ojämnt att det är bra. Bredden utesluter heller ingen stil och bara vi hinner fram till Alive IV, där Kiss samarbetar med The Melbourne Symphony Orchestra, blir också Helsingfors stadsorkesters konserter aktuella. Alla anekdoterna från snart fyrtio års depraverade excesser, de får däremot vänta några år.

Nya cd:n, då? Två–tre låtar där som sticker ut, men plattan saknar glädjen som kännetecknade Sonic Boom. I alla fall både befäster Monster Kiss status som arenarockare och ger gruppen en orsak att dra ut på ännu en världsturné. Ja, varför inte. Kan Bob Dylan så kan Kiss.